Förlossningen

Ibland när jag ligger och försöker natta vår lilla tös tänker jag tillbaka på förslossningen. Hur overkligt allt känns nu i efterhand, och hur självklar hon är i våra liv. Och sedan blir jag nästan lite löjligt stolt över att jag klarade att klämma fram henne alldeles själv. Så jag kände mig nästan tvungen till att gräva fram lite bilder och mysminnas lite så här i efterhand. För givetvis har jag ju glömt bort hur jävla ont det gjorde.

Rund och fin var man på slutet. Som en boll. Som det ska vara.


Här hade vi äntligen blivit inskrivna efter 26 timmar med värkar hemma. Jag valde lite strategiskt en bild där jag gömmer ansiktet bakom min lilla vapendragare. Man såg ju inte så himla fräsch ut direkt.


Så kom hon äntligen. Efter massor med lustgas, en epidural, en skalpelektrod och 11 timmar på förlossningen. 4 250 gram, 54 centimeter och väldigt skrynklig. Men såklart det absolut vackraste (eller vad säger du Micke?) vi sett i våra liv.

Man glömmer fort hur himla liten hon var. Och hur otroligt nytt allt var. Hur badar man en baby? Hur byter man en blöja? Hur ammar man? Jämfört med då så är man rena rama babyproffset idag.

Ja, det var dagens återblick. Nu ska jag gå och krypa ner i sängen brevid det lilla knytet, pussa henne på hjässan och få lite skönhetssömn.