Om ett bröllop

Augusti 2015. Sällan har en mer intensiv månad passerat i vårt liv. Intensiv på ett bra sätt. Mycket bra.

Ni förstår, det var ju så att Robert och Sophia äntligen skulle växla ringar och förklara sin kärlek till varandra för världen. Vissa av oss som vandrar här på jorden tror att det finns många människor som passar ihop med varandra, som skulle kunna få ett schysst liv tillsammans. Vissa av oss tror att det finns två själar som liksom hör ihop och som skulle få ett fantastiskt och magiskt liv tillsammans. Vad som faktiskt är sant vet väl inte jag, men vad som är ett faktum är att Robert och Sophia är som två pusselbitar i samma pussel. Det kanske går att klämma ihop dem med en annan pusselbit, men tillsammans passar de alldeles alldeles perfekt.

Så när två pusselbitar har hittat varandra och ska gifta sig, då är det inte något som bara får passera periferin. Efter månader av planerande, funderande, detaljerande och raljerande startade vi bröllopssagan i mitten av augusti med en möhippa för den blivande bruden. Vi åt brunch, försökte bryta oss ut ur Mystery Room, målade av en halvsvettig krokimodell, sjöng karaoke för glatta livet, kände oss som kändisar i en limousine och slog klackarna i taket på en nattklubb. Helgen efter fick Robert en svensexa under dagarna två där han och hans peeps sov i husvagn i mörka skogen, spelade paintboll, svettades på larserfortet och grillade tillsammans.

Och sen. Sen var det äntligen dags för den stora dagen. Bröllopet. Det är något magiskt med bröllop. Människor samlas för att fira att två hjärtan har beslutat sig för att dela sitt liv med varandra. Att älska varandra i nöd och lust. Det är vackert på något sätt. Glädjefyllt.

Lilly, Björn och Erik var också på plats, mestadels på grund av att alla potentiella barnvakter var bjuda på bröllopet. Även om de nog hade roligt så förstår jag varför föräldrar väljer att lämna bort sina barn när det vankas bröllop, man hinner liksom inte insupa allt det där vackra på samma sätt när man måste jaga efter en fyraåring med myror i brallan, en sexåring som precis hittat två ödlebebisar i dammen eller en 11 månader gammal bebis som är hög på intryck och borde somnat för länge sen. Som tur är har barnen en alldeles fantastisk mormor och morfar samt en för dagen barnfri moster och Peter som hjälpte till när vi skulle göra oss i ordning innan bröllopet, hålla våra tal och hasta i oss den galet goda maten.

Det finns inga som helst orosmoln på Robert och Sophias himmel. Den är blå, alldeles klarblå, och jag ser med spänning fram emot att få följa med i utkanten på deras resa. Vem vet, kanske väntar en befolkningstillväxt på planeten Lindbäck runt hörnet?

Vi bryter ny mark

Så kom då hösten när Lilly fick axla ryggsäcken och vinka hej då till förskolan och inleda bekantskapen med förskoleklassen. Skolan. Den där skolan som alltid känts så långt bort. Men tiden gick fort och bebisåren blåste all världens väg. Vi har en sexåring nu. En smart liten rackare.

Även om Lilly är en klok liten varelse med mycket humor och snällhet i kroppen, är det inte alltid helt lätt för henne att tackla nya sociala situationer. Det var på darriga ben som hon klev in i klassrummet den där dagen i mitten av augusti. Jag och Micke turades om att vara hennes klippa den första veckan, men sen insåg vi att för att båten ska hissa segel och glida iväg på öppet hav måste den lämna hamnen. Så vi lämnade henne ensam, själv i den stora skolvärlden. Och hör och häpna, stormen stillade sig och hon flöt ut på vågorna och gled över havet till andra sidan världen.

Igår när jag skulle hämta henne satt hon och byggde ett torn av träpinnar tillsammans med sin nya lilla vän Elsa och grannpojken Lucas. Hon vände sitt blonda huvud, såg på sin mamma och fyrade av en irriterad blick. "- Jag vill inte åka hem".

Jag vill inte åka hem. Hon ville inte åka hem. De orden har nog aldrig yttras vid en hämtning tidigare och det var med ett stort leende på läpparna som hennes mor övertalade henne till att följa med ut till bilen.

Min kärlek. Du tänker bli stor va?

På ny planet

Innan vi fick barn hade jag och han med stort H en rad förutfattade meningar om hur livet med små knoddar skulle te sig. Hur vi skulle kunna fortsätta vårt befintliga liv med endast några små justeringar, hur vi skulle hantera alla möjliga och omöjliga situationer för att fostra våra barn till perfekta små individer och hur vi skulle hålla vår relation i liv genom att helt enkelt fortsätta som förut. Det var ingen som berättade för herr och fru barnfri att när ungarna kommer, då byter ni planet. Ni tar ert pick och pack, vinkar adjö till världen som ni känner den och kliver in genom portalen som leder till planeten Familj.

Nu är det ju så att jag trivs på planeten Familj. Jag skulle aldrig någonsin få för mig att åka tillbaka till planeten där jag badade i eoner av tid, glassade i frihet och där största delen av alla mina bekymmer handlade om mig själv. Nej. På planeten Familj är allt så mycket mer spännande. Kaosartat. Intensivt.

När man outar för världen att man väntar unge nummer tre möts man av en rad intressanta reaktioner. Vissa tar sig för pannan och utbrister "hur ska ni orka?", andra börjar genast googla på stora och rymliga bilmodeller, några hävdar att två barn är bättre för det blir så nedrans dyrt att gå in på Kålmården och en rätt stor grupp erfarna föräldrar drar fram den gamla godingen "det kommer gå fint, trean hänger med av bara farten". En större lögn i modern tid får man leta efter.

När Erik beslöt sig för att ansluta till Lindbäckarna på planeten Familj aktiverades läget kaos. Det som vi tidigare gått och fantiserat om, innan våra tre barn var ett faktum, framstår idag som jordens skämt. Små justeringar? Här råder nu fullt utblommad kaosverksamhet. Från det att familjens nyaste tillskott slår upp sina oskyldiga blå klockan sex på morgonkvisten tills dess att familjens äldsta kärlek äntligen slocknar motvilligt pågår ett konstant flöde av utfodring, påklädning, medling, uppfostran, tjat, trots och småbarnsargumentation. Någon är hungrig, någon försöker laga mat med tolv kilo bebis på höften, någon är bajsnödig, någon vill dricka en kanna kaffe, någon önskar innerligt att han fick en kvart vid datorn, någon nyper någon i stundens hetta, någon drar ner ett glas i golvet som splittras i hundra tusen sylvassa bitar, någon måste genast dammsuga halva huset, någon smygäter chips under den fläckiga filten, någon gapar efter flaskan, någon är rastlös och retas i brist på annat, någon är ilsken över att strumporna inte sitter perfekt och någon försöker desperat att hetssurfa på mobilen i en lucka av tio sekunders stillhet.

Men sen Erik beslöt sig att ansluta till Lindbäckarna på planeten Familj aktiverades också läget kärlek. Den där kärleken som man bara kan uppleva på planeten Familj. Den där kärleken som man inte visste fanns förut. Den där kärleken som folk berättade om när de glömde nämna att ett smärre planetbyte låg framför de nyligen gravida paret. Den där kärleken som väller fram när ett barn somnar på bröstet, när en storebror matar sin lillebror med flaskan, när någon inte kan sluta kramas mitt i ett plötsligt känslosvall, när någon sjunger en sång så att en rödgråten lillebror till sist somnar i bilen, när någon lär sig ta sina första staplande steg medan några applåderar högre än när Sverige gör mål i VM, när någon leker tittut tills lillebror kiknar av skratt, när någon deklarerar stolt och högljutt att vi är en stor familj, när några somnar tätt intill varandra på kvällen, när några aldrig behöver vara ensamma för de har alltid varandra. Den kärleken är inte att leka med. Den är bra jävla vacker.

Så när någon frågar mig hur det är att ha tre barn börjar jag gärna med att skaka lite på huvudet för längst fram i närminnet simmar jag runt i de där lite mer svettiga minnena. Men efter ett par meningar om hur intensivt och galet allt är just nu så bubblar de där vackra stunderna fram. För kärleken som spirar på planeten Familj, den övervinner allt. Precis allt.