För elva månader sedan kom det en liten varelse inklampandes i mitt liv. Hon satte genast ner foten och krävde att vara mittpunkten, att äga mitt centrum. Hon viftade uppmanande med sin lilla knubbiga hand och deklarerade att från och med nu så var det hon som gällde. Jag var nedknuffad från min pedistal, utskuffad från mitt egoistiska leverne.
Att bli mamma har varit både underbart och tillfredsställande, men även läskigt och ibland lite jobbigt. Den första bebistiden gick ut på att lära känna det lilla knytet, förstå hur hon fungerade och se till att hon var mätt, torr och nöjd. Att hon sedan väckte mig var och varannan timme under nätterna för att fylla på matförrådet, eller att hon mellan klockan åtta och nio varje kväll krävde att bli buren, spelade ingen roll. Hon var ju hel. Frisk. Envis.
Idag ger hon mig mer och mer för varje dag som går. Hon har börjat att bli en liten människa. En liten knubbig, gosig och fantastisk miniperson. Hon busar, underhåller och roar mig och det går nästan inte att beskriva den stolthet jag känner när hon försöker sig på nya påhitt. Som att vackla fyra osäkra små steg på egna ben, eller som att obehindrat försöka smyga sig fram till det förbjudna el-uttaget.
Själv blir jag mer och mer säker i min roll som mamma. Det tar sig som man säger. Från att knappt veta vad som var fram och bak på henne när hon kom, till att med
åh så stor erfarenhet konstatera att de där röda prickarna på hakan minsan kommer från en överkonsumtion av smarriga äpplen. Från att springa som en jojo mellan sovrummet och soffan för att kolla att hon andas, till att ibland råka somna före henne vid nattningen.
Elva månade har gått sedan hon snodde min plats på pedistalen. Elva underbara månader. Elva spännande månader. En endaste pluttig dag räcker knappt för att fira mammaskapet, men man tar det man får. Så grattis mig själv! Grattis till min dotter, grattis till att jag lyckats hålla henne hel, ren och torr. Lycklig och tjock. Bra jobbat!
/U
