Om ni undrar över vår nyspacklade vägg

Igår var Micke på matchdejt med ett gäng fotbollssnubbar efter arbetstid, så jag och barnen röjde runt helt allena på hemmaplan. Lilly var nyss hemkommen från Gnesta, där hon åtjutit kvalitetstid med mormor, morfar och Molly och min fina lilla Björn var hemkommen efter en bortamatch på förskolan. Kvällen förflöt fint, barnen lekte och bråkade om vart annat och jag varvade hushållsarbete med att blåsa i visselpipan när tacklingarna blev för intensiva.

Vid ett tillfälle lyckades jag betala månadens räkningsskörd. Lilly satt framför datorn på övervåningen och tittade på my little pony, medans Björn gick loss med borren på en planka bredvid mig. Precis när sista räkningen var betald och budgeten för december månad satt hör jag: "oooooj mamma."

Den lilla snickaren har på eget bevåg satt fyra skruvar i väggen. Helt själv. Två år gammal.

Jag kunde inte låta bli att känna lite stolthet över pojken i dom blå snickarbyxorna.

/U

Oväntad kärlek

Lilly är en rosa, skimrande, glittrande, prinsessig, hästälskande, pysslig, vänlig, smart, snäll och klänningsknarkande liten supertjej. Jag vet inte hur vi hamnade i den rosa himmel där hon bor, men där har hon gjort sig hemmastad och trivs som guldfisken i sjöjungfruvattnet.

Det finns dock hopp om att hon tar hand om sin lite tuffare sida också, ty hon har upptäckt och omfamnat en ny, lite mer... fartig... kärlek. Han swooshade in i hennes rosa himmel och tog henne med storm.

Spindelmannen. Ungen är helt besatt av spindelmannen.

/U

Kärlek börjar med bråk

Något har hänt. I våras, och under större delen av sommaren, bråkade barnen Lindbäck så det stod härliga till. Minsta lilla avvikelse från den egna världsbilden gav upphov till explosioner av ilska, fysisk okärlek och alla tjuvnyp en ettåring och en treåring kan fantisera fram. Det var, milt uttryckt... utmanande.

Sen fyllde liten två år och stor bockade av sitt fjärde. Sommaren tog slut och hösten snålblåste in och någonstans i årstidsskiftet hände något. Barnen Lindbäck började leka med varandra. Med det sagt ska gudarna veta att dom inte har slutat att bråka med varandra, men dom kompenserar tjuvnypstårarna med en duett klingande barnskratt.

Det finns hopp om syskonkärlek trots allt.

/U

Under konstruktion

Här vilar han i mörkret, Mosters prins - Mollys lillebror. Han bygger naglar och lungor och skrattgropar och han har annonserat sin ankomst till den 4 april, 2014. Det är olidligt långt till april.

/U

The force runs strong in our family

 

Ofattbart

Ibland tittar jag på Lilly och liksom drabbas av hur stor hon har blivit. Det är inget litet rultigt barn som ligger utsträckt i soffan bredvid mig, utan en liten tjej med långa ben och många åsikter. Det upphör aldrig att förvåna mig, det faktum att hon växer och gror och spirar och att hon en dag kommer att ställa frågor som jag inte kommer kunna besvara. Lilly har onekligen tagit två stora jättekliv mot att bli ännu större den senaste tiden. Hon har äntligen bemästrat konsten att bajsa i toaletten, och som belöning för att ha övervunnit sin rädsla för porslinsmonstret fick hon köpa pappahästen. Pappahästen med stort P som hon har spanat i på leksaksaffären i Tumba och som, tro det eller ej, är ännu större än mammahästen. Fast pappahästen har gjort ett smärre könsbyte och nu är en mammahäst och mammahästen blev en pappahäst och mamman i familjen har nu helt tappat räkningen på hur många hästar som huserar under vårt tak. Hon har också lagt ner det där med välling och flaska, något år för sent måhända, men ändå. Hon är stor nu. Hon är ofattbart stor.

Och Björn, han vars ärr i pannan dagligen påminner hans mamma över hur tacksam hon är att han finns hos henne och att han är hel, han har börjat att prata. Här om dagen frågade han sin far "har du spelat bandy färdigt". Han kan kommunicera, göra sig förstådd och det är så vackert. Så ofattbart.

I helgen hängde vi med mormor, morfar, moster och Molly över en söndagsmiddag hemma på Hökvägen. Molly och Björn busade slut på varandra och det är också ofattbart. Ofattbart att jag och Maritha har barn, barn som leker med varandra. Barn som pratar och hoppar och studsar och som kivas som syskon.

Det mest ofattbara av allt är att dom finns. Att dom är på riktigt. Att dom är mina. Mina barn.

Om en mammahäst

När Lilly var drygt ett år gammal hade hon en alldeles lagom stor gosedjurskanin som hon släpade med sig precis överallt och så här i efterhand minns jag hennes kärlek till kaninen som mycket behändig.

Nu är det mammahästen, mjukisdjurens urmoder, som är the one and only och som översköljs av oändligt mycket omtanke och kärlek från sin fyraåriga ägare. Mammahästen sover där Lilly sover, hon åker dit Lilly åker och gör det Lilly gör.

Personligen känner jag att det är tur att vi tänker stort. Stort hus, stor bil och framför allt - stor säng.

/U

Att överleva livet

Så liten och så hel.

Jag hade nog tänkt att nästa inlägg skulle komma att handla om vilken fantastisk settlersturnering vi deltog i förra helgen. Eller kanske om hur himla bra det går på förskolan för båda kidzen just nu. Eller varför inte om Marithas växande lilla bebis som vi alla liksom längtar ihjäl oss efter redan nu?

Men nej. Det enda som rör sig i mitt mammahuvud för stunden är oron för om Björn över huvud taget kommer att överleva sitt lilla liv. Självklart kommer han det, men just nu känns allt så vansinnigt bräckligt och jag har kommit till insikten att mina barn kan gå sönder. Speciellt barnet som är både orädd och drullig och som inte ser faran i kombinationen.

I tisdags tog min lilla busprins en rejäl springsats för att liksom flyga ner i saccosäcken fem meter bort. Men satsen var så fantastiskt bra att han flyger förbi det mjuka målet och kraschlandar rakt in i hörnet på högtalaren som står bakom. Givetvis plockar jag upp det gråtande barnet, tröstar och vyssjar och lyfter sedan ut honom en bit för att betrakta storleken på den förväntade bulan. Men där växer ingen ilsken bula. Där, mitt i pannan på mitt älskade yrväder, är ett hål. Stort och blodigt, rakt in i huvudet. Eller, så kändes det i alla fall. Som om det inte fanns någon botten och att han i vilken sekund som helst skulle ramla ihop och dö.

Jag får panik, Micke får panik, vi ringer 112 som tack och lov har lite mindre panik och ställer kontrollfrågor såsom om han har svimmat, kräkts, om blodet har slutat forsa? Och när paniken över hålet i huvudet har lagt sig så kommer vi fram till att vi nog inte behöver åka ambulans utan att vi själva kan ta oss till akuten för lappning och lagning.

Fem stygn krävdes det för att laga hålet. Björn har inte gråtit en endaste liten tår över sitt hål i huvudet från det att han slutat gråta efter fallet, han verkar onekligen ha ärvt sin morfars onormalt höga smärttröskel. Hans mamma däremot har drabbats av den ena ångestattacken efter den andra och vill helst av allt låsa in honom i ett madrasserat rum tills han fyller 30 år och är redo för ett stillsamt familjeliv.

Men det går ju inte.

Älskade Björn. Du skrämmer livet ur mig.

Finanskris

Två små lyckligt ovetande barn som tror att i pengar gömmer sig choklad. I wish.

Förra veckan lämnade vi in skräpbilen på service. Det var liksom tusen mil på övertid, så det hela gick inte att skjuta på en endast liten mil längre. Allt gick bra och den rullade ut från verkstaden vid gott mod, fem tusen kronor fräschare än när den checkades in. Nåväl. Att lägga pengar på en bil är väl aldrig sådär jättecharmigt, men det måste ju göras. En nödvändighet.

I söndags besökte familjen med myror i brallan Heron City. Även Molly och Maritha hakade på, och planen var en ny hårtrimmer till Micke och lite rutchkanekaos till barnen. Väl där råkade vi också handla en fotölj på Mio för ynka fyra tusen hårt förvärvade kronor. En rosa. En jättefin, färgglad, fantastisk fotölj som det inte går att inte tycka om. En total onödvändighet.

Två dagar tog det för Finansministern i familjen att återhämta sig från den ekonomiska chocken och nu väntar hårt ansträngda budgets de kommande månaderna. Som tur är kommer den rosa skönheten att stå inom synhåll från matbordet där jag sitter och tuggar snabbmakaroner och radhusbiff den närmsta framtiden. Whoppie.

/U

Redo för höst

Jag börjar bli redo för höst nu. I slutet av sommaren gick jag mest och ojjade mig inför kommande vabdagar, snoriga näsor och hostiga små halsar. Nu har jag ojjat klart. Nu är jag redo för fina höstjackor, eld i kaminen och varma täcken i sval sovrumsluft. Det kommer bli fint.

Jag tror också att hösten på ett sätt kommer att bli lite lättare än vad våren visade sig vara. Barnen är större och lite mer självgående och Björn har till största del lagt ner dom gnällkonserter han höll efter förskolan i våras. Nu finns det faktiskt en rimlig chans att jag har middagen på bordet när Basic Man kommer hem från arbetet.

Så, hösten, bring it on. Vi är redo. Typ.

/U

Stunder av panik

Det finns vissa tillfällen här i småbarnslivet då man drabbas av panik. I våras fick hjärtat arbeta extra hårt när Lilly försvann i Tumba Centrum. I fem minuter visste vi inte vart hon var. Vårt barn, vårt allt, det finaste vi har, var försvunnen. Borta. Alla tänkbara scenarion på vad som kunde ha hänt vår ljuvliga unge, från det hemskaste till det ännu hemskare, hann passera genom huvudet, innan vi såg henne komma vandrandes från ICA.

Ett annat tillfälle som ibland spelas på repeat i mitt huvud är när Björn gjorde ett platt fall ur en klätterställning i somras. Klätterställningen nådde straxt under min haka, och Björn landade som en fallen liten fura vid mina fötter. Så nära, men ändå så långt bort. Så värdelös.

I morse var det Björn som låste in sig i vår bil. Tillsammans med vår enda bilnyckel. Morgonen var kylig och bilen stod i skugga, men trots det kändes halvtimmen det tog för bärgaren att nå sitt mål som en månad. Och paniken över att inte kunna nå sitt ledsna barn var gnagande och hjärtskärande. Som tur är övervägde nog Björns möte med en riktig bärgarbil upplevelsen av att vara instängd, så vi tror inte han kommer att få några men för livet. Hur det blir med hans föräldrar är en annan femma.

/U

Say what?

Lilly Moster Maritha Lindbäck och Björn, alltid redo för ett sommardopp i poolen.

- "Mamma, dom säger att jag heter Lilly Lindbäck, men dom säger fel. Jag heter inte Lindbäck i efternamn. Jag heter faktiskt Moster Maritha Lindbäck i efternamn."

- "Eeeeh..."

Kvinnogöra

I lördags sprang jag tjejmilen. Min tid noterades till ungefär två timmar.

Det finns utrymme för förbättring.

/U

Ett ljus i mörkret

Micke har alltid drömt om ett biorum. När vi köpte huset visste glädjen inga gränser när han upptäckte att där fanns ett rum helt utan fönster. Pengarna fick vingar och flög ut ur våra liv, samtidigt som en projektor och en filmduk nästlade sig in. Och så hade vi ett biorum. Utan biorumsbesökare. Lata filmkvällar gick liksom inte ihop med småbarnslivet. Nu, tre år senare, har vi äntligen kommit på vad vi ska använda härligheten till. Något storslaget och fantastiskt och alltid lika efterlängtat.

Fredagsmys.

Skruva den som Björn

Något hände med Björn sommaren 2013. I våras fick han ofta leka med syrrans avlagda prylar och när något nytt skulle inhandlas drabbades jag av beslutsångest. Han hade liksom inga egna intressen. Förvisso vara ungen inte så värst gammal, men ändå, han var inte galet besatt i något vilket gjorde all form av presenthandling bekymmersam. Jag vet inte om han slog huvudet i något, vilket han brukar roa sig med  rätt ofta, eller om det var morfar skalman som inspirerade honom att helt plötsligt inte kunna tänka på något annat än HAMRA, SÅGA, SPIKA, BYGGA, BORRA! Orden måste skrivas med stora skräniga bokstäver, för det är ungefär så han skriker ut sin kärlek till all sorts snickeriverksamhet. Innan HAMRA, SÅGA, SPIKA, BYGGA, BORRA tog fäste i intresseträsket hade han i och för sig en kort men intensiv kärlekshistoria med brandbilar, brandlarm och... ja... brand i allmänhet.

Den närmsta framtidens presenter är tryggade. Allt som finns att köpa på Bauhaus får tummen upp, och skulle byggvaruhuset mot förmodan vara tömt kan en brandbil från leksaksaffären få undantagstillstånd och följa med hem till Björn.

/U

Vilken låda är det ni talar om?

Det var som att trycka på en knapp. Eller vrida på en kran. Eller proppa det gulliga lilla huvudet så fullt med obesvarbara frågor att det liksom rinner över nu. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur frågvis en fyraåring kan vara. Ordet "varför" kan appliceras på allt och ingenting och alla frågor, hur märkliga de än kan tyckas, måste besvaras för att undvika raseriutbrott och ilskeöversvämning. Men det är ett underbart tillstånd trots allt. Bebisen har börjat bli en kunskapstörstande liten människa som ännu inte verkar inom givna ramar i samhället. The box has no borders.

- "Mamma, kan man stoppa upp en människa?"

- "Det brukar man inte göra."

- "Kan man stoppa upp ett lejon?"

- "Ja."

- "Kan du fråga där museet vi var på förut om dom kan stoppa upp ett lejon? Och en krokodil."

- "Absolut, nästa gång vi är där."

- "Finns Swiper (tecknad tjuvräv i Dora Utforskaren) på riktigt?"

- "Nej då."

- "Om han finns på riktigt ändå, så får museet stoppa upp honom också."

- "Okej..."

/U

En kvart är allt som krävs

En ljummen dag i slutet av juni råkade jag av misstag lämna min mor och min man ensamma med varandra en kvart. Förmodligen älgade jag efter något barn som gjorde sitt femtielfte rymningsförsök och när jag återvände till sällskapet möttes jag av två mycket nöjda ansikten. Dom hade nämligen en plan. Hur en plan som kan förändra en hel sommar kan arbetas fram så snabbt är fortfarande smått obegripligt. Glada i  hågen och lätt rödkindade deklarerade dom att vi skulle köpa en husvagn. Tillsammans. Nu.

Dagen efter inleddes en husvagnsjakt utan dess like och allt som diskuterades var långbäddar, kortbäddar, gasol, el, årsmodell, polar, maxvikt och blocket kontra återförsäljare. Efter några intensiva veckor fick svärmor och svärson äran att åka och hämta den nya familjemedlemmen, en blå polar från 92, och sen gick projektet vidare till nästa fas. Tillbehör. Det handlades stolar, filtar, bestick, morgonrockar till barnen och otaliga "bra att ha" prylar. Snart därpå var vi redo. Redo för vår allra första husvagnssemester.

Och så kom sommaren 2013 att bli den sommar då vi lärde oss ratta husvagn, backa schabrak och tömma latrin. Men det bör tilläggas att det blev en fantastisk sommar. Vi rullade långsamt till Västervik, Kisa och Örebro och vår jungfrufärd på sex hjul gick oväntat bra. Alla vackra sommarminnen ryms inte i ett enda litet blogginlägg, så jag stannar här och skickar ett tack till barnet som ville rymma en kort kvart.

/U

Vi gör ett nytt försök, du och jag.

Hej Bloggen. Jag saknar dig. Faktiskt. Jag saknar att skriva och formulera mig, att sätta små minnen på pränt och att kunna backa flera månader i livet för att se vad vi gjorde en regnig söndag i november. Så jag tänker försöka igen. Göra en omstart i min bloggkarriär. Det kanske blir lite mindre bilder och dom som gillar att scrolla ner i en bildkavalkad kanske blir besvikna, men så får det bli.

/U

Bildkavalkad

Björn i knät hos sin favoritmorfar. Morfar som har borrar och sågar och klyvar och som är mästarnas mästare i saker som STARTAR.

Vår på altanen i Gnesta - himmelriket efter en vargavinter.



Molly får en Björnpuss. Ibland får hon sumobrottarkramar också.



Björn ritar med sin nya bästis, elvispen.





Efter snösmältning följer naturligtvis bajsplockning på gräsmattan. Obligatorisk närvaro för alla under fyra och över 33.





Helt plötsligt kom vi ihåg varför vi köpte ett hus. För att kunna sitta i trappan när vårsolen gör come back.





Pappa bytte till sommardäck, Björn lekte med den där lilla lilla prylen som lyfte den stora stora bilen.



Dom är små nu. Små grusarbetare. Snart är dom stora och smider planer som får oss att tro att dom är hemma hos varandra när dom egentligen är på fest och dricker öl. Hjälp.



Lilly och Lucas firar att våren är här med en omgång bollsport. Exakt vilken sport det handlade om var det nog bara dom själva som visste.



Att handla med barnen Lindbäck kräver tid, tålamod och tillgång till småmynt.







Hört i Drive In-luckan på McDonalds

- "Två Happy Meal tack".

- "Hamburgare, Cheesburgare eller nuggets?"

- "Två hamburgare blir bra".

- "Vi har bara en hamburgare, går det bra med en hamburgare och en cheeseburgare?"

- "Det går bra".

Upprörd röst från baksätet:

- "Mamma, jag vill inte ha en fisburgare!"

Life goes on

De senaste veckorna har varit rätt fullspäckade, inte nödvändigtvis med enbart trevliga tillställningar, de har även berikat våra liv med kaskadkräkningar, ögoninflammationer, snorattacker, magkatarrsanfall och flörtiga febernätter. Men det är väl så det ska vara den här årstiden.

Vi har naturligtvis hunnit med en hel del trevligheter också. Efter en rafflande bullduell under den senaste, spanskinfluerade, kusinmiddagen står det fortfarande oklart vem som gör de godast bullarna, Micke eller Elisabeth. Robert har fyllt 30 stolta år och drog av en fest hemma på hökvägen där det vankades god mat, trevliga människor och en hel del flytande lyckodroppar. Själv spenderade jag natten i Gnesta med en febrig liten Björn, men de som medverkade skvallrar om att dom hade mycket trevligt.

Det har också varit påsk och givetvis har hela familjen överdoserat godis och firat med att måla påskägg och pynta ris. Vi spenderade påsken i Gnesta, framför elden på baksidan och tillsammans med bästa mormor och morfar. Även Molly och hennes päron dök upp, trots att liten M brottas med efterdyningarna av en väldigt taskig magsjuka som till och med fick henne inlagd på lasarettet med en slang i magen. Mosters fina prinsessa, upp med nävarna och ge bacillerna på käften nu.

Våren närmar sig med myrsteg och för tillfället går trädgårdssnacket hett här hemma. Vad ska vi bygga, vart ska vi plantera och vilken häck ska vi gräva ner? Själv värker varenda cell i min kropp efter att få plocka undan vinterkläderna, öppna altandörren och släppa ut de små på grönbete.

Bortsett från att barnen provar på den ena sjukdomen efter den andra står det fint till med dom. Björn rivs lite mindre och det märks att han är i ett utvecklingssprång. Han älskar allt som går att starta och har börjat att pussla ihop ord till små luddiga meningar. "Mormor (morfar), STARTA, brrum brrrum (borren)". Ett annat välanvänt ord är BRANBRAND (brandlarm) och togs i bruk efter att mormor råkade starta en mindre rökutveckling under middagstillverkning. Han älskar att vara med och hänga på, att se och upptäcka, och hatar när man inte förstår honom. Då blir han alldeles till sig av ilska och lägger sig ner och dunkar huvudet i golvet. Han förstår inte vitsen med att rita och måla och är en expert på att få huset att se ut som ett mindre katastrofområde på en minut.

Lilly växer och knakar och jädrar i backen vilken humor den ungen har utvecklat. Visst testar hon gränser också och hon får sina små utbrott när hon inte får använda läsplattan, om kläderna inte gör som hon vill eller om håret liksom KOMMER I HENNES ÖÖÖÖÖGON. Hon jobbar ständigt på sin inre bagerska och tillverkar den ena kakan efter den andra som vi andra tvingas smaka på. Hon bejakar sin inre prinsessa och det där med kläder är mycket viktigt. Vi är alla imponerade över hur hon klarat sig genom vargavintern enbart iförd strumpbyxor och klänning.

Det var den senaste statusuppdateringen - nu åter till verkligheten och kaffekoppen.

/U

Föreskolerapport

Förskolan var det ja. Vår förskoleresa kan väl inte direkt liknas vid en nyasfalterad motorväg, utan snarare påminner den om en landsväg som skulle behöva repareras snart. Lillys resa började knaggligt, men efter en omtumlande inskolning rullade det ändå på ganska bra. Sen kom Björn och det stora förskolesammanbrottet och vi checkade ut henne i ett år. Men nu, nu verkar hon äntligen ha tagit rätt avfart upp på motorvägen och det är en glad liten treåring jag hämtar efter jobbet. Hon har hittat några små kompisar, Marcus, Isabella och Alice, som hon har förälskat sig i. Här om dagen berättade hon att hon och Marcus hade lekt familj, Lilly hade varit katt och Marcus hade varit Mamma. Pedagogerna berättar att hon leker livet ur sig på dagarna och förra veckan fick de för första gången säga till henne att "springa, det gör man utomhus". Kattis berättade att tillsägelsen kändes som en liten seger och att egentligen ville de jubla, men det skulle ju vara lite motsägelsefullt i stunden. Det är hur som helst en stor sten, eller möjligen ett gigantiskt klippblock, som ha lättat från mitt mammahjärta och nu hoppas jag att Lilllys motorväg får vara olycksfri ett tag framöver.

Så har vi Björn. Vår goa fina Björn som HATADE förkolan så innerligt när han började att han vägrade titta sina fröknar i ögonen på dagarna. Som var så arg på sin mamma och pappa för att de kallhjärtat övergav sin älskade son varje morgon. Men även där har det släppt, krokoditårarna har sinat och han vinkar glatt adjö till sin pappa på morgonen. Men. Det finns ett men. Ett ganska stort men. I vår lilla Björn bor inte bara Nalle Phu, utan också en isbjörn som lever efter linjen "anfall är bästa försvar". I morse fick isbjörnens föräldrar delta i ett samtal med pedagogerna och skriva under en handlingsplan för att få slut på rivandet och bitandet. Det kändes åtminstonde som om Björnens föräldrar inte ansågs som dåliga föräldrar och det känns fint att vi har en plan. Snart kommer förhoppningsvis även Björn åka motorväg istället för gropig landsväg och det ser nog både stora och små fram emot.

/U

Det är svårt...

...att gå till bussen på morgonen när man vet att att man lämnar en soffa full av mys bakom sig.

/U

Om ungen med ordförrådet



"Bara rita på papper Björn"...

Sommaren då Lilly fyllde två år exploderade hennes ordförråd. Vi gick från att ha en unge som knappt kunde göra sig förstådd, till att fostra en liten tjatterapa som provade alla möjliga nya ord och ickeord. Björn närmar sig med stormsteg sommaren då han ska fylla två och det märks. Det smyger fram ord både här och där och det är sällan det passerar en dag då han inte överraskar sina medfamiljanter med nya lärdomar. Förra veckan gastade han "Äppläää" när vi gick förbi fruktskålen,  här om dagen sjöng han (melodi: Dora utforskaren) "rysääck ryssäck" när vi bläddrade förbi bilden på en ryggsäck boken och i morse lyfte han sitt nyvakna finger, pekade på en kvarglömd godis på kakfatet och skanderade "chocklaaa".

Han har även utvecklat två stycken samlingsbegrepp som också är varandras motsatser. Dom används frekvent, så pass mycket att andra delar av familjen har börjat använda orden. Ordet "Blebb" kan appliceras på allt äckligt - kräk, skräp och andra otrevliga objekt. Ordet "Mlam" används när man vill beskriva (och gärna få) något gott som man inte riktigt vet vad det heter - läsk, det där man råkade få syn på i kylskåpet eller mammas spännande rödvin.

En mycket intressant fortsättning följer och det finns många små anledningar till att längta till sommaren.

/U

WTF Gud?

Bilderna stämmer inte överrens med texten som följer nedan, men det struntar jag i. Jag vägrar lägga ut bilder på mina små barn och en spyhink.

Happy efter ett HappyMeal.

"Se lite glad ut Lilly". Och hon gjorde som jag bad.

"Håll mig i handen Björn".

Redan i höstas började jag att ojja mig inför magsjukesäsongen. Varenda liten fiber i min kropp darrade i skräck inför det jag visste var oundvikligt när man har två små barn i bacillernas moderskepp - förskolan. Jag led och våndandes i förväg och försökte på alla sätt och vis mentalt förbereda mig. Inte inför själva sjukdomen i sig, utan inför det faktum att man måste lyckas med det omöjliga - att ta hand om två små barn när man själv vill lägga sig ner och dö.

Nåväl, hösten passerade och även december fick vara kräkfri och någonstans hoppades jag att vi på något mirakulöst sätt hade undkommit helvetet. Men i början av februari slog den till och hela familjen genomled en av våra längsta helger hittills. Lilly drabbades värst och fick inte behålla minsta droppe vätska medan jag och Micke helst ville begrava oss i soffan och vakna till liv igen när allt blåst förbi. Men Björn däremot, han spydde på nätterna och var pigg som en lärka på dagarna, så eventuella soffbegravningar fick helt enkelt sparas tills magsjukan år 2033. Nåväl. Vi överlevde och gick vidare och tänkte att nu, nu har vi bannemig gjort vårt på den fronten.

Men icke. Tre veckor senare, medan resten av Sverige roar sig med pulkaåkning och skridskoglidning i den efterlängtade solen, ligger vi återigen och spyr som små tonåringar som druckit för mycket Asti Martini och nu vänder jag mig till han där uppe och frågar GUD, vad i helvete har vi gjort för att förtjäna det här?

/U

Små kärlekar at Large

Molly har fyllt ett helt stort och vackert litet år i dagarna. Det är för mig helt obegripligt att hon har funnits med oss i 365 dagar, lika obegripligt som att Björn är närmare två än ett och att Lilly kan föra en konversation. Tiden är obarmhärtig och helt plötsligt kommer dom en vacker dag vakna klockan tolv, sura över att dom inte har fått köpa den senaste datorn och tjata om att få åka till Ibiza en vecka med sina kompisar. Så även om det är svettigt emellanåt så njuter vi av att ha fullständig kontroll över vad dom har för sig och lägger upp små föräldrasmarta (tror vi) planer inför framtiden.

Ett stort och varmt grattis till Mosters Prinsessa på hennes allra första födelsedag.

/U

Foton ur verkligheten... och mobilen.

Mamma städar med trasa, barnen städar med papper.

Ett badkar, två barn, en mindre översvämning.

Once you go princess, you never go back.

Ingen handling utan mutor.

Ett av Mollys många ansiktsuttryck.

Väntrummet vs Björn. Väntrummet förlorade.

Lilly visar mamma hur man använder stämpeln på mammas jobb.

Första dagiskortet. Det var nästan så det kom en liten tår.



Min prinse...prins.




Det gäller att börja övningsköra i tid.




Lyckan som följer när magsjukan är över.



Jag sjunger bara i badkaret

Jag och Lilly sitter ihoptryckta i badkaret och jobbar på vår renlighet. Helt plötsligt brister flickebarnet ut i sång.

-"I lika mooomie mooomie. I lika mooomie mooomie. "

Kort efter brister modern ut i gapflabb efter att ganska snabbt identifierat melodin till "I like to move it move it".

/U

Sim sam summit

Idag vaknade vi upp friska. Föräldrarna hade arbetat en hel vecka och kidzen rumlat runt på förskolan måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Det bör väl sägas att en vecka utan VAB i januari borde ses som en grandios bedrift.

För att fira denna friska framgång packade vi våra ryggsäckar och begav oss till badhuset i Huddinge. Barnen var uppspelta som små duracellkaniner som nyss tuggat batteri och det plaskades utan dess like. Båda de små badbusarna fick en privat åktur med pappa i rutchkanan och Lilly var mäkta stolt över att ha paddlat fram och tillbaka på en platt "grodsurfbräda" i lekpoolen. "Jag KAN simma" skanderade hon ett antal gånger och guppade vidare. Efter badet åt vi lite lunch och sen avvek son och far för att köra fram bilen. Då meddelande den lilla damen att hon faktiskt var sugen på glass. Jag försökte tappert undvika onödigt sockerintag och drog en vit lögn om att mamma inte hade pengarna på sig. Lilly är dock en självständig liten fröken och förklarade för mig att hon hade egna pengar, varpå hon halade upp 43 spänn ur sin blå teletubbie-ryggsäck och betalade två glassar - en åt henne och en åt Björn. Det är onekligen svårt att säga nej när dom betalar själva.

Väl hemma däckade tre av fyra familjemedlemmar i ett par timmar due to badhuströttma. Kvällen avrundades med melodifestivalen, yttterligare sockerkickar i form av lördagsgodis och tre godnattsagor innan sömnen återigen infann sig hos de små.

/U

Ulrica Matkasse - vecka 6...

...blev inställd p.g.a. magsjuka. Världens förmodligen längsta helg avrundandes en seglivad avsaknad av matlust.

/U

Ulricas Matkasse - vecka 5

Livet rasar vidare i ren terrortakt. Det är ljuvligt, svettig, underbart och galet. Vi har skolat in en motvillig babybjörn på förskolan, överlevt en vattenläcka, jobbat, uppfostrat de små illbattingarna och försökt att hinna med varandra och våra vänner. Skulle man reducera ner röran så stavas nog situationen s m å b a r n s l i v och med dom orden överlämnar jag veckans blogginlägg till den barnvänliga veckomenyn.

Söndag: Hemmagjord hamburgare

Måndag: Ost och skinksallad

Tisdag: Köttfärssås och spagetti

Onsdag: Fiskpinnar mä potatismos

Torsdag: Ungsbakad falukorv mä mera potatismos

Fredag: Pasta carobonara

Lördag: Grönpepparkyckling och ris

Grönsaker kan förekomma.

/U

Ulricas Matkasse - vecka 1

De senaste veckorna har jag planerat en veckomeny, svettat mig igenom ICA MAXI, lastat in matkassarna i bilen, halkat min väg mot huset med alldeles för många påsar i händerna och stuvat in skiten i kylen. Sen lägger jag min åh så noga planerade lista på vår "här lägger vi allt vi inte vet vart vi ska lägga det" - plats och vips faderuttan rej är menyn som bortblåst. För att undvika framtida huvudbry kom jag till den mycket insiktsfulla idéen att publicera härligheten på bloggen i stället. Inte så spännande läsning, men mycket praktisk lösning.

Av någon oförklarlig anledning börjar våra veckor på onsdagar.

Onsdag: Rotsaker i ugn med kyckling och bearnaisesås

Torsdag: Hemmagjorda köttbullar med potatis och sås

Fredag: Kycklingwok mä nudlar

Lördag: Stuvade makaroner med falukorv

Söndag: Ost, skink och broccolipaj

Måndag: Panderad firre, potatis och skagenröra

Tisdag: Fiskbullar och potatis

Onsdag: Svettig storhandling på ICA suckochstön MAXI

/U