Ofattbart

Ibland tittar jag på Lilly och liksom drabbas av hur stor hon har blivit. Det är inget litet rultigt barn som ligger utsträckt i soffan bredvid mig, utan en liten tjej med långa ben och många åsikter. Det upphör aldrig att förvåna mig, det faktum att hon växer och gror och spirar och att hon en dag kommer att ställa frågor som jag inte kommer kunna besvara. Lilly har onekligen tagit två stora jättekliv mot att bli ännu större den senaste tiden. Hon har äntligen bemästrat konsten att bajsa i toaletten, och som belöning för att ha övervunnit sin rädsla för porslinsmonstret fick hon köpa pappahästen. Pappahästen med stort P som hon har spanat i på leksaksaffären i Tumba och som, tro det eller ej, är ännu större än mammahästen. Fast pappahästen har gjort ett smärre könsbyte och nu är en mammahäst och mammahästen blev en pappahäst och mamman i familjen har nu helt tappat räkningen på hur många hästar som huserar under vårt tak. Hon har också lagt ner det där med välling och flaska, något år för sent måhända, men ändå. Hon är stor nu. Hon är ofattbart stor.

Och Björn, han vars ärr i pannan dagligen påminner hans mamma över hur tacksam hon är att han finns hos henne och att han är hel, han har börjat att prata. Här om dagen frågade han sin far "har du spelat bandy färdigt". Han kan kommunicera, göra sig förstådd och det är så vackert. Så ofattbart.

I helgen hängde vi med mormor, morfar, moster och Molly över en söndagsmiddag hemma på Hökvägen. Molly och Björn busade slut på varandra och det är också ofattbart. Ofattbart att jag och Maritha har barn, barn som leker med varandra. Barn som pratar och hoppar och studsar och som kivas som syskon.

Det mest ofattbara av allt är att dom finns. Att dom är på riktigt. Att dom är mina. Mina barn.