Under konstruktion

Här vilar han i mörkret, Mosters prins - Mollys lillebror. Han bygger naglar och lungor och skrattgropar och han har annonserat sin ankomst till den 4 april, 2014. Det är olidligt långt till april.

/U

The force runs strong in our family

 

Ofattbart

Ibland tittar jag på Lilly och liksom drabbas av hur stor hon har blivit. Det är inget litet rultigt barn som ligger utsträckt i soffan bredvid mig, utan en liten tjej med långa ben och många åsikter. Det upphör aldrig att förvåna mig, det faktum att hon växer och gror och spirar och att hon en dag kommer att ställa frågor som jag inte kommer kunna besvara. Lilly har onekligen tagit två stora jättekliv mot att bli ännu större den senaste tiden. Hon har äntligen bemästrat konsten att bajsa i toaletten, och som belöning för att ha övervunnit sin rädsla för porslinsmonstret fick hon köpa pappahästen. Pappahästen med stort P som hon har spanat i på leksaksaffären i Tumba och som, tro det eller ej, är ännu större än mammahästen. Fast pappahästen har gjort ett smärre könsbyte och nu är en mammahäst och mammahästen blev en pappahäst och mamman i familjen har nu helt tappat räkningen på hur många hästar som huserar under vårt tak. Hon har också lagt ner det där med välling och flaska, något år för sent måhända, men ändå. Hon är stor nu. Hon är ofattbart stor.

Och Björn, han vars ärr i pannan dagligen påminner hans mamma över hur tacksam hon är att han finns hos henne och att han är hel, han har börjat att prata. Här om dagen frågade han sin far "har du spelat bandy färdigt". Han kan kommunicera, göra sig förstådd och det är så vackert. Så ofattbart.

I helgen hängde vi med mormor, morfar, moster och Molly över en söndagsmiddag hemma på Hökvägen. Molly och Björn busade slut på varandra och det är också ofattbart. Ofattbart att jag och Maritha har barn, barn som leker med varandra. Barn som pratar och hoppar och studsar och som kivas som syskon.

Det mest ofattbara av allt är att dom finns. Att dom är på riktigt. Att dom är mina. Mina barn.

Om en mammahäst

När Lilly var drygt ett år gammal hade hon en alldeles lagom stor gosedjurskanin som hon släpade med sig precis överallt och så här i efterhand minns jag hennes kärlek till kaninen som mycket behändig.

Nu är det mammahästen, mjukisdjurens urmoder, som är the one and only och som översköljs av oändligt mycket omtanke och kärlek från sin fyraåriga ägare. Mammahästen sover där Lilly sover, hon åker dit Lilly åker och gör det Lilly gör.

Personligen känner jag att det är tur att vi tänker stort. Stort hus, stor bil och framför allt - stor säng.

/U

Att överleva livet

Så liten och så hel.

Jag hade nog tänkt att nästa inlägg skulle komma att handla om vilken fantastisk settlersturnering vi deltog i förra helgen. Eller kanske om hur himla bra det går på förskolan för båda kidzen just nu. Eller varför inte om Marithas växande lilla bebis som vi alla liksom längtar ihjäl oss efter redan nu?

Men nej. Det enda som rör sig i mitt mammahuvud för stunden är oron för om Björn över huvud taget kommer att överleva sitt lilla liv. Självklart kommer han det, men just nu känns allt så vansinnigt bräckligt och jag har kommit till insikten att mina barn kan gå sönder. Speciellt barnet som är både orädd och drullig och som inte ser faran i kombinationen.

I tisdags tog min lilla busprins en rejäl springsats för att liksom flyga ner i saccosäcken fem meter bort. Men satsen var så fantastiskt bra att han flyger förbi det mjuka målet och kraschlandar rakt in i hörnet på högtalaren som står bakom. Givetvis plockar jag upp det gråtande barnet, tröstar och vyssjar och lyfter sedan ut honom en bit för att betrakta storleken på den förväntade bulan. Men där växer ingen ilsken bula. Där, mitt i pannan på mitt älskade yrväder, är ett hål. Stort och blodigt, rakt in i huvudet. Eller, så kändes det i alla fall. Som om det inte fanns någon botten och att han i vilken sekund som helst skulle ramla ihop och dö.

Jag får panik, Micke får panik, vi ringer 112 som tack och lov har lite mindre panik och ställer kontrollfrågor såsom om han har svimmat, kräkts, om blodet har slutat forsa? Och när paniken över hålet i huvudet har lagt sig så kommer vi fram till att vi nog inte behöver åka ambulans utan att vi själva kan ta oss till akuten för lappning och lagning.

Fem stygn krävdes det för att laga hålet. Björn har inte gråtit en endaste liten tår över sitt hål i huvudet från det att han slutat gråta efter fallet, han verkar onekligen ha ärvt sin morfars onormalt höga smärttröskel. Hans mamma däremot har drabbats av den ena ångestattacken efter den andra och vill helst av allt låsa in honom i ett madrasserat rum tills han fyller 30 år och är redo för ett stillsamt familjeliv.

Men det går ju inte.

Älskade Björn. Du skrämmer livet ur mig.