Liten blir stor

Det var inte länge sedan hon med stor möda lyckades vända sig från rygg till mage. Det var inte länge sedan hon med ren viljestyrka släpade sig fram en halvmeter i taget. Det var inte länge sedan hon på rangliga ben hävde sig upp till stående med hjälp av soffkanten.

Idag har liten på eget bevåg trasslat på sig gummistövlarna och mössan med "padde". Idag håller liten i handen för att inte halka på väg till bilen. Idag har liten sett till att den högt älskade kaninen är med till förskolan.

Idag är liten inte så liten längre.

Om en längtan

Jag är en person som diggar vintern. Jag älskar snö, hatar att svettas, avgudar julen och gillar att se vita flingor singla ner utanför fönstret. Givetvis brukar jag också tycka att våren är härlig när den väl kommer, men det är inte så att jag brukar gå och stormlängta och beklaga mig över att det vintriga eländet aldrig är över. Som man bor får man ligga. Typ.

Förutom i år. I år längtar jag efter asfalt, vårknoppar, solsken och värmande vindar som rycker i håret. Aldrig någonsin har jag kännt en sådan stark, nästan fysisk, längtan efter våren.

Vi köpte vår villa i augusti. I september började vintern. Som nya villaägare har vi upplevt kyla, höga elräkningar, sjukt mycket skottning, lager på lager med vinterkläder, ytterligare skottning, vinterkräksjukan, otaliga förkylningar och en väldigt tät graviddimma hos den ena parten i hushållet. Vårt barn har börjat på dagis och tagit hem varenda liten bacillusk hon hittat. Hon har hostat, snorat och hostat.

Så nu är vi redo. Vi är redo ända in i märgen för grillning på altanen, nyplanterade plommonträd, brunbrända barnsben och nykläckta bebisar. Vi är redo för att göra villan till ett hem med varma minnen och vår identidet.

Min kropp skriker och gastar. Den vill att våren ska skynda på, lägga i nästa växel. Den vill inte vänta en snöig sekund längre.

Snälla.

Dop med fontän

I lördags döptes den ögonbedövande söta Jonathan, Karin och Carlos lilla bebbe. Dopet hölls i en kyrka i Stockholm och jag och Micke lyckades uppenbarligen hitta dit utan att slå ihjäl varandra. Varför vi inte har investerat i en GPS ännu, när livet helt klart står på spel i småvilsna situationer, är verkligen något att fundera över.

Lilly höll sig lugn och snäll i kyrkan, dels tack vare otaliga mutor får mammas handväska, dels tack vare den för henne mycket underliga situationen.

Efter dopcermonin utövades mängder av fotografering på den fina familjen. Tyvärr har jag inga bilder på mig just nu. Lilly ägnade sin nu uppdämda energi till att undersöka och bekanta sig med den lilla fontänen som prydde innergården. Hon fick till och med en peng av Asta att slänga i fontänen/önskebrunnen. Och detta talas fortfarande om hemma hos oss. Om "vatteeeet", "Atta" och "engen". Och om "Betta" - Rebecka - hennes andra stora idol här i livet just nu.

Vi tackar Carlos och Karin för att vi fick vara med och fira Jonathans dag!

Varning för hunden

Lilly har under sina inledande år i livet varit en ganska torr bebis dregelmässigt sett. Men igår kväll dreglade Lilly som en hungrig Sankt Bernhardshund. Det är sällan man ser sådana ansamlingar vätska blöta ner närliggande områden i så stor utsträckning.

Vi får se om hon klarar hela dagen på BauBau idag, eller om det blir "varning för växande tand"-VAB.

Sådan far sådan dotter

I denna familj råder det ingen tvekan om att föräldrarnas intresse onekligen överförs till barnen.

Frågan jag ställer mig nu är såklart vad jag kan bidra med till Lillys teknologiska utveckling? Konsten att inte orka stänga av datorn? Hur man bäst tappar en telefon i backen? Att värdesätta färgen på datorn högre än prestandan? Mina kunskaper inom området känner inga gränser.

På dagen sover månen

- "På dagen sover månen Lilly. Den kommer fram ikväll igen."

Den förklaringen köpte inte Lilly i morse när hon febrilt sprang runt och tittade ut genom alla fönster på jakt efter "måååååååååååååååååååånnnneeeeeeeeen". Vi sökte också efter månen när vi gick ut till bilen för att köra iväg mot dagis. Ingen måne så långt ögat kunde nå. Med insikten kom sorgen, krokodiltårarna och hjärtekrossande gråt.

Vi får se om månbarnet kom på andra tankar eller om dagispersonalen fick fortsätta förklara månens plötsliga försvinnande.

Om jag böjer mig kanske jag ser månen?

Ord och inga visor

Lillys verbala ordförråd växer för varje dag som går. Nedan följer en lista över några nykomlingar:

Hätt (Häst)

Fjäji (Fjäril)

Psssyyyyyy (Ljud som fjärilen gör när den flyger)

Atto (Traktor)

Aata (Kaka. Viskas gärna fram tillsammans med två stora bedjande blå ögon)

Äpje (Äpple)

Baubau (Björnbär, hennes förskoleavdelning)

Gamla godingar:

Blubb blubb blubb
(Fisk. Även svaret på frågan vad hon har ätit till lunch på baubau. Varje dag.)

Gnnnrrgggggggghh
(Kiss/Bajs. Framväses med knytna nävar. Även svaret på vad hunden på promenaden gjorde. Tydligen kom det som en stor chock för liten att även hundar kissar.)

Klockan 08.20

Klockan är 08.20 och alla barnen på avdelningen björnbär på förskolan kärrspiran närmar sig slutet på sin frukost. Då stormar en smått stressad pappa in i matsalen med ett barn hängandes på armen. Barnet har fått en ofrivillig sovmorgon och således heller ingen frukost. Till råga på allt har barnet lyckats nappa med sig den största nallen av dom alla just denna morgon, som nu krampaktigt hålls fast under den lilla armen. Pappan mumlar något ohörligt och sänker ned barnet och nallen på en stol. Två olikfärgade strumpor dinglar under bordet. Sen mumlar han åter något ursäktande och rör sig snabbt därifrån.

Barnets mamma är nu lite orolig att vissa reprimander kommer att utdelas från personalen vid dagens hämtning.