Om en längtan

Jag är en person som diggar vintern. Jag älskar snö, hatar att svettas, avgudar julen och gillar att se vita flingor singla ner utanför fönstret. Givetvis brukar jag också tycka att våren är härlig när den väl kommer, men det är inte så att jag brukar gå och stormlängta och beklaga mig över att det vintriga eländet aldrig är över. Som man bor får man ligga. Typ.

Förutom i år. I år längtar jag efter asfalt, vårknoppar, solsken och värmande vindar som rycker i håret. Aldrig någonsin har jag kännt en sådan stark, nästan fysisk, längtan efter våren.

Vi köpte vår villa i augusti. I september började vintern. Som nya villaägare har vi upplevt kyla, höga elräkningar, sjukt mycket skottning, lager på lager med vinterkläder, ytterligare skottning, vinterkräksjukan, otaliga förkylningar och en väldigt tät graviddimma hos den ena parten i hushållet. Vårt barn har börjat på dagis och tagit hem varenda liten bacillusk hon hittat. Hon har hostat, snorat och hostat.

Så nu är vi redo. Vi är redo ända in i märgen för grillning på altanen, nyplanterade plommonträd, brunbrända barnsben och nykläckta bebisar. Vi är redo för att göra villan till ett hem med varma minnen och vår identidet.

Min kropp skriker och gastar. Den vill att våren ska skynda på, lägga i nästa växel. Den vill inte vänta en snöig sekund längre.

Snälla.