Finanskris

Två små lyckligt ovetande barn som tror att i pengar gömmer sig choklad. I wish.

Förra veckan lämnade vi in skräpbilen på service. Det var liksom tusen mil på övertid, så det hela gick inte att skjuta på en endast liten mil längre. Allt gick bra och den rullade ut från verkstaden vid gott mod, fem tusen kronor fräschare än när den checkades in. Nåväl. Att lägga pengar på en bil är väl aldrig sådär jättecharmigt, men det måste ju göras. En nödvändighet.

I söndags besökte familjen med myror i brallan Heron City. Även Molly och Maritha hakade på, och planen var en ny hårtrimmer till Micke och lite rutchkanekaos till barnen. Väl där råkade vi också handla en fotölj på Mio för ynka fyra tusen hårt förvärvade kronor. En rosa. En jättefin, färgglad, fantastisk fotölj som det inte går att inte tycka om. En total onödvändighet.

Två dagar tog det för Finansministern i familjen att återhämta sig från den ekonomiska chocken och nu väntar hårt ansträngda budgets de kommande månaderna. Som tur är kommer den rosa skönheten att stå inom synhåll från matbordet där jag sitter och tuggar snabbmakaroner och radhusbiff den närmsta framtiden. Whoppie.

/U

Redo för höst

Jag börjar bli redo för höst nu. I slutet av sommaren gick jag mest och ojjade mig inför kommande vabdagar, snoriga näsor och hostiga små halsar. Nu har jag ojjat klart. Nu är jag redo för fina höstjackor, eld i kaminen och varma täcken i sval sovrumsluft. Det kommer bli fint.

Jag tror också att hösten på ett sätt kommer att bli lite lättare än vad våren visade sig vara. Barnen är större och lite mer självgående och Björn har till största del lagt ner dom gnällkonserter han höll efter förskolan i våras. Nu finns det faktiskt en rimlig chans att jag har middagen på bordet när Basic Man kommer hem från arbetet.

Så, hösten, bring it on. Vi är redo. Typ.

/U

Stunder av panik

Det finns vissa tillfällen här i småbarnslivet då man drabbas av panik. I våras fick hjärtat arbeta extra hårt när Lilly försvann i Tumba Centrum. I fem minuter visste vi inte vart hon var. Vårt barn, vårt allt, det finaste vi har, var försvunnen. Borta. Alla tänkbara scenarion på vad som kunde ha hänt vår ljuvliga unge, från det hemskaste till det ännu hemskare, hann passera genom huvudet, innan vi såg henne komma vandrandes från ICA.

Ett annat tillfälle som ibland spelas på repeat i mitt huvud är när Björn gjorde ett platt fall ur en klätterställning i somras. Klätterställningen nådde straxt under min haka, och Björn landade som en fallen liten fura vid mina fötter. Så nära, men ändå så långt bort. Så värdelös.

I morse var det Björn som låste in sig i vår bil. Tillsammans med vår enda bilnyckel. Morgonen var kylig och bilen stod i skugga, men trots det kändes halvtimmen det tog för bärgaren att nå sitt mål som en månad. Och paniken över att inte kunna nå sitt ledsna barn var gnagande och hjärtskärande. Som tur är övervägde nog Björns möte med en riktig bärgarbil upplevelsen av att vara instängd, så vi tror inte han kommer att få några men för livet. Hur det blir med hans föräldrar är en annan femma.

/U

Say what?

Lilly Moster Maritha Lindbäck och Björn, alltid redo för ett sommardopp i poolen.

- "Mamma, dom säger att jag heter Lilly Lindbäck, men dom säger fel. Jag heter inte Lindbäck i efternamn. Jag heter faktiskt Moster Maritha Lindbäck i efternamn."

- "Eeeeh..."

Kvinnogöra

I lördags sprang jag tjejmilen. Min tid noterades till ungefär två timmar.

Det finns utrymme för förbättring.

/U

Ett ljus i mörkret

Micke har alltid drömt om ett biorum. När vi köpte huset visste glädjen inga gränser när han upptäckte att där fanns ett rum helt utan fönster. Pengarna fick vingar och flög ut ur våra liv, samtidigt som en projektor och en filmduk nästlade sig in. Och så hade vi ett biorum. Utan biorumsbesökare. Lata filmkvällar gick liksom inte ihop med småbarnslivet. Nu, tre år senare, har vi äntligen kommit på vad vi ska använda härligheten till. Något storslaget och fantastiskt och alltid lika efterlängtat.

Fredagsmys.

Skruva den som Björn

Något hände med Björn sommaren 2013. I våras fick han ofta leka med syrrans avlagda prylar och när något nytt skulle inhandlas drabbades jag av beslutsångest. Han hade liksom inga egna intressen. Förvisso vara ungen inte så värst gammal, men ändå, han var inte galet besatt i något vilket gjorde all form av presenthandling bekymmersam. Jag vet inte om han slog huvudet i något, vilket han brukar roa sig med  rätt ofta, eller om det var morfar skalman som inspirerade honom att helt plötsligt inte kunna tänka på något annat än HAMRA, SÅGA, SPIKA, BYGGA, BORRA! Orden måste skrivas med stora skräniga bokstäver, för det är ungefär så han skriker ut sin kärlek till all sorts snickeriverksamhet. Innan HAMRA, SÅGA, SPIKA, BYGGA, BORRA tog fäste i intresseträsket hade han i och för sig en kort men intensiv kärlekshistoria med brandbilar, brandlarm och... ja... brand i allmänhet.

Den närmsta framtidens presenter är tryggade. Allt som finns att köpa på Bauhaus får tummen upp, och skulle byggvaruhuset mot förmodan vara tömt kan en brandbil från leksaksaffären få undantagstillstånd och följa med hem till Björn.

/U

Vilken låda är det ni talar om?

Det var som att trycka på en knapp. Eller vrida på en kran. Eller proppa det gulliga lilla huvudet så fullt med obesvarbara frågor att det liksom rinner över nu. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur frågvis en fyraåring kan vara. Ordet "varför" kan appliceras på allt och ingenting och alla frågor, hur märkliga de än kan tyckas, måste besvaras för att undvika raseriutbrott och ilskeöversvämning. Men det är ett underbart tillstånd trots allt. Bebisen har börjat bli en kunskapstörstande liten människa som ännu inte verkar inom givna ramar i samhället. The box has no borders.

- "Mamma, kan man stoppa upp en människa?"

- "Det brukar man inte göra."

- "Kan man stoppa upp ett lejon?"

- "Ja."

- "Kan du fråga där museet vi var på förut om dom kan stoppa upp ett lejon? Och en krokodil."

- "Absolut, nästa gång vi är där."

- "Finns Swiper (tecknad tjuvräv i Dora Utforskaren) på riktigt?"

- "Nej då."

- "Om han finns på riktigt ändå, så får museet stoppa upp honom också."

- "Okej..."

/U

En kvart är allt som krävs

En ljummen dag i slutet av juni råkade jag av misstag lämna min mor och min man ensamma med varandra en kvart. Förmodligen älgade jag efter något barn som gjorde sitt femtielfte rymningsförsök och när jag återvände till sällskapet möttes jag av två mycket nöjda ansikten. Dom hade nämligen en plan. Hur en plan som kan förändra en hel sommar kan arbetas fram så snabbt är fortfarande smått obegripligt. Glada i  hågen och lätt rödkindade deklarerade dom att vi skulle köpa en husvagn. Tillsammans. Nu.

Dagen efter inleddes en husvagnsjakt utan dess like och allt som diskuterades var långbäddar, kortbäddar, gasol, el, årsmodell, polar, maxvikt och blocket kontra återförsäljare. Efter några intensiva veckor fick svärmor och svärson äran att åka och hämta den nya familjemedlemmen, en blå polar från 92, och sen gick projektet vidare till nästa fas. Tillbehör. Det handlades stolar, filtar, bestick, morgonrockar till barnen och otaliga "bra att ha" prylar. Snart därpå var vi redo. Redo för vår allra första husvagnssemester.

Och så kom sommaren 2013 att bli den sommar då vi lärde oss ratta husvagn, backa schabrak och tömma latrin. Men det bör tilläggas att det blev en fantastisk sommar. Vi rullade långsamt till Västervik, Kisa och Örebro och vår jungfrufärd på sex hjul gick oväntat bra. Alla vackra sommarminnen ryms inte i ett enda litet blogginlägg, så jag stannar här och skickar ett tack till barnet som ville rymma en kort kvart.

/U

Vi gör ett nytt försök, du och jag.

Hej Bloggen. Jag saknar dig. Faktiskt. Jag saknar att skriva och formulera mig, att sätta små minnen på pränt och att kunna backa flera månader i livet för att se vad vi gjorde en regnig söndag i november. Så jag tänker försöka igen. Göra en omstart i min bloggkarriär. Det kanske blir lite mindre bilder och dom som gillar att scrolla ner i en bildkavalkad kanske blir besvikna, men så får det bli.

/U