Det finns vissa tillfällen här i småbarnslivet då man drabbas av panik. I våras fick hjärtat arbeta extra hårt när Lilly försvann i Tumba Centrum. I fem minuter visste vi inte vart hon var. Vårt barn, vårt allt, det finaste vi har, var försvunnen. Borta. Alla tänkbara scenarion på vad som kunde ha hänt vår ljuvliga unge, från det hemskaste till det ännu hemskare, hann passera genom huvudet, innan vi såg henne komma vandrandes från ICA.
Ett annat tillfälle som ibland spelas på repeat i mitt huvud är när Björn gjorde ett platt fall ur en klätterställning i somras. Klätterställningen nådde straxt under min haka, och Björn landade som en fallen liten fura vid mina fötter. Så nära, men ändå så långt bort. Så värdelös.
I morse var det Björn som låste in sig i vår bil. Tillsammans med vår enda bilnyckel. Morgonen var kylig och bilen stod i skugga, men trots det kändes halvtimmen det tog för bärgaren att nå sitt mål som en månad. Och paniken över att inte kunna nå sitt ledsna barn var gnagande och hjärtskärande. Som tur är övervägde nog Björns möte med en riktig bärgarbil upplevelsen av att vara instängd, så vi tror inte han kommer att få några men för livet. Hur det blir med hans föräldrar är en annan femma.
/U
Ja tänk vad det kan hända.....men det var ju inte fara för hans liv även om det säkert kändes så. Mormorpussar
SvaraRadera