Snösting

Så kom den äntligen, den åh så efterlängtade snön. Hösten och julen har varit så olidligt grå och vädergudarna har verkligen inte dragit sitt strå till inspirationsstacken, så det var med lust i hjärtat vi mottog kylan och snön. Innan temperaturen sjönk för mycket skyndade vi oss ut och rullade ihop en mycket vacker snögubbe. Lilly hade lite problem med att det fastnade en hel del bajs i snöbollarna, men som tur var har jag ju hanterat mycket bajs i mina småbarnsdagar så snabb hjälp fanns att tillgå. Det uppstod även en viss avundsjuka när Björn upptäckte att snögubbens näsa var ätbar, men även där fanns räddning då hela januarikylen är full av nyttiga orangea pinnar.

Givetvis har vi också ägnat oss åt pulka och stjärtlapps-åkning, Micke konstruerade till och med en alldeles egen liten stjärtlappsbacke i trappen på baksidan.

Ljuvliga snö - stanna gärna kvar. Försök dock att tänka preventivt, för det där med skottning är ju inte lika charmerande. Man kan ju faktiskt ha trevligt utan att föröka sig.

/U

Juletider

Jag ligger i soffan med benen i vädret och tänker tillbaka på julen 2013. På övervåningen vilar en prickigt vattkoppstjej i sitt rosa hästöversållade rum och i det stora sänghavet sussar en pojke som går en prickig framtid till mötes. De senaste dagarna har det kliats, hostats och klättrats på hemmets alla väggar och jag vilar i tanken på att få en paus från vården på jobbet i morgon. Trots rådande sjukdomsläge har julen varit fin och frisk. Vi kickade i gång firandet med Lilla Julfton hemma hos Sophia och Robert. Där vankades mat, mat, mat och julklappar. Robert fick återigen axla rollen som julens urfader... jes... jultomten. Jag trodde nästan att Lilly skulle knäcka julenöten, men nix, jultomtens ljuva mysterium är ännu oavslöjat.

Stora Julafton firades i stilla tempo på Långdansvägen tillsammans med mormor, morfar, moster, Molly och Peter. Vi åt, vi väntade på tomten och vi öppnade julklappar. Allt var med andra ord precis som det ska vara. Den enda händelse som avvek från de normala traditionerna var när Micke, Björn och mormor drog igång gräsklipparen och körde ett varv på den icke snöbeklädda gräsmattan. Det var en fin afton.

Sen spatserade vi runt i pyjamas på juldagen, för att återigen väcka liv i jullusten på annandagen då vi var bjudna på julfest hemma hos Kurt, Anki och Johanna. Där åt vi mat, letade högt och lågt efter gömda julklappar och gladdes åt alla fina människor som vi har omkring oss. Lilly fick ladda sitt kusinbatteri och busade järnet med Elsa och co kvällen lång, medan Björns höjdpunkt på kvällen var när han under ett blöjbyte lyckades spraya ner sig själv och sin pappa med en duschslang inne på toaletten.

Nyår spenderade vi i Gnesta hemma hos Elisabeth med familj. Vi åt, smällde av fyrverkerier, drack bubbel, skrattade och firade in det nya året.

Hösten är ofta som en mörk, slingrig och tröttsam uppförsbacke som liksom nästan aldrig tar slut. Jag har en tendens att gå i ide, i förhoppning om att någon ska kånka mig uppför backen. Sen vaknar jag till i december, lagom till att julen knackar på och kräver julpirr i maggropen. Och det är då jag kommer på att jag inte har träffat vissa vänner på ett halvår eller så. Så utöver  julfrosseri har vi även frossat i våra vänner och vår familj. Kramats med Carlos, Karin och barnen,  haft spelkväll med Adam, Ludvig och  Jesper, myst med Carro, Andreas, Hedvig och Frida. Och så vidare.

Nu blickar vi med spänning framåt mot 2014. Det kommer bli ett fint år. Det vankas bebisar i april, husvagnssemester i sommar och smått i augusti. Och mycket, mycket mer.

Men först vankas vattkoppor på Björn. Tjiho.

/U