Sju veckor senare

Idag fyller liten prins sju långa veckor. Sju veckor som har gått både rusande snabbt och krypande långsamt.

Jag var inte särskilt nervös för att få en bebis igen. Jag hade ju facit, det här var ju faktiskt mitt tredje barn. HA! Vid närmare eftertanke var jag rena rama babyproffset. Det där med amningen skulle lösa sig dag ett, jag skulle få tillbaka min kropp och min ork dag två och rutinerna skulle vara på plats dag tre. Typ.

Vi kan väl samanfatta det hela till att varje bebis är unik, att föda och amma tre barn inom loppet av knappt sex år tär på kroppen och att lyckas arbeta upp rutiner med tre halvgalna ongar i familjen tar sin lilla tid.

Erik. Min fina lilla bebis. Han är en egen sort. Något av det mest fantastiska med det lilla livet är att han tar napp. HAN TAR NAPP. Jag behöver inte dra upp tröjan så fort det ska tröstas bebis, få panik när kiddot börjar skruva sig i vagnen inne på ICA eller flasha matgäster vid middagsbordet. För han tar napp. Så jävla otippat. Vi skickar ett litet tack till kusin Molly, som prompt skulle handla nappar i present till sin nyaste släkting. Tack kära lilla du.

Ett annat faktum som gör lillprinsen unik är att han delvis äter flaska. Jag ammade både Lilly och Björn tills de såg ut som två små BelgienBlue-bebisar. Seriöst. De var så tjocka vid fem månaders ålder att det knappt gick att räkna alla vecken på tjockislåren. Värst var Lilly, men Björn var inte långt bakom. Så att det skulle bli något problem med amningen, det fanns inte i min vildaste fantasi. Och visst kickade amningen igång utan problem (eller, det gör ju lika jäkla ont varje gång), men den lilla guldklimpen gick inte upp i vikt. Måhända har han ärvt sin fars ämnesomsättning. Så efter tre veckor av obefintlig viktuppgång ordinerades det lilla matvraket flaska var fjärde timme. Och då vände det. Så nu ammas det och flaskmatas det här hemma så det står härliga till. Och jag måste erkänna att det är oväntat trevligt. Jag är liksom semi-fri. Jag kan handla (oh the vardagslyx som nybliven bebismamma), natta mina andra småtroll och duscha utan att lyssna efter hungrig bebisgråt.

Lilly och Björn har axlat sina nya storebror och storasystermantlar oväntat väl. De älskar honom. ErikPerik. De klappar på honom (alá tough love) och accepterar att han finns och att han är en del i vår familj.  Men visst märks det att deras små världar har vänts lite upp och ner. Lilly bråkar lite extra med sin stora lillebror och Björn har hastat in i treårstrotsen och hans päron får andas både en och två och femhundra gånger när han testar som bäst.

Mamman och pappan i familjen kämpar förtvivlat med att hitta sina nya päronroller. Hur GÖR man med tre barn. Hur gör man med en bebbe, en trulig femåring och en trotsande treåring? Hur får man dom att känna sig älskade och sedda och allt det där samtidigt som man ska hinna med jobb och middag och träningar och varandra. Det lär väl ta sin lilla tid innan livet liksom faller på plats.

Men vi har fått en ljuvligt snäll liten bebis. Han är nöjd, gosig, glad liten fis. Han sover mycket på dagarna och efter fem veckor började han fyra av små smaljs emellanåt. Det känns både både overkligt och självklart att han är här och vi älskar honom redan makalöst mycket.

Fortsättning följer. Det ska bli spännande att se vad som väntar runt hörnet. Kaoshörnet. Vårt kaos.

Erik

Sommaren 2014 var varm. Vecka efter vecka gassade solen och värmen var tung och tryckande. Het. Den gravida kvinnan i familjen var varm. Överhettad. Men sommaren var, trots det konstanta värmeslaget, fantastisk. Lilly och Björn lekte med varandra på en exemplariskt vis. Som syskon. Som liten och stor. Som två barn som har varandra. Vi campade i dalarna med husvagnen och solade på Öland med vänner. Vi skrotade runt hemma och vi var med varandra. Och vi väntade. Väntade på lillebror. På Erik.

I mitt stilla sinne hade jag bestämt mig. Detta är mitt tredje barnet. Det här har jag gjort förr. Det här med att föda barn och återfå min kropp, det kommer att gå som en dans. Och eftersom Björn bara dröjde en liten dag längre än beräknat så skulle ju givetvis trean komma ännu lite tidigare. Alltså innan beräknat datum. Liten bror i magen höll inte med i mitt resonemang. Inte på någon av ovanstående punkter faktiskt.

Den 28 september, dagen då Erik var beräknad att ansluta till familjen, var jag liksom redan lite sur eftersom han inte var här. Han skulle ju komma tidigt. Dagarna som följde var den havande kvinnan således något... irriterad och besviken. Stor och otymplig. Less på att vara gravid och redo för  nästa steg. Varje kväll lurades kroppen genom att ge mig den ena förvärken efter den andra sammandragningen och varje kväll trodde jag att nu, nu är det ta mig tusan dags. Men nej.

Natten mot den 3 oktober började det. Värkarna. Klockan 01.00 masade jag mig ur sängen och vankade ner till soffan och tv:n. Klockan 01.30 väcker jag Micke och tvingar honom att klä mig i TENS-apparaten. Klockan 03.00 ringer jag till mormor och morfar, som genast hastar ut i natten, mot Tumba. Klockan 03.45, precis när mormor och morfar kravlat ner i sina nya sängar ringer jag till förlossningen och undrar hur jag ska göra. Värkarna är långa, men inte så täta. Vi blir ombedda att komma in på en undersökning, det är ju trots allt tredje barnet och då brukar det gå undan.

Jag väcker återigen min sovande Micke, som genast får luft under vingarna och snabbpackar det sista. Mormor flyttas till de sovande barnen i stora sängen och jag vankar upp för trappan. Genast inträffar lite ångest. Har jag möjligvis ringt förlossningen för tidigt? Med Lilly och Björn fick jag trilskas med värkarna hemma mycket längre. Väldigt mycket längre. Nåväl, vi packar in oss i bilen och beger oss mot Huddinge sjukhus.

Väl framme får jag göra den obligatoriska CTG-undersökningen. I början kommer det knappt några värkar alls och jag ser framför mig hur vi får åka hem igen. Men snart tilltar dom och tillslut kan jag inte ligga still på rygg och vi får trycka på knappen. En barnmorska dyker upp och snart konstaterar hon att jag är öppen fyra centimeter. Vi får stanna. Lättnaden sköljer över mig.

Efter en timme typ får vi komma in på ett förlossningsrum. Det var rätt så fullt i förlossningshuset. Jag får äntligen tillgång till lustgasen och har nu nävarna fulla med lustgasmask och tensapparat. Vi tar värk för värk. Läget är under kontroll. Barnmorskorna byter skift. Vi jobbar vidare. Jag tänker att det här går nog fort. Efter ett antal timmar börjar det bli svettigt och jag ber om en epidural. Barnmorskan gör en undersökning och kostaterar att jag nu är öppen 5 centimeter. Fem. En ynka centimeter ? Jag ångrar mig. Tänker att om jag inte tar epiduralen nu så kanske det går fortare. Jag står ut ett tag till.

Resten av förslossningen minns jag lite luddigt. Jag har ingen tidsuppfattning om hur och exakt när allt skedde. Men jag minns att jag får sitta på en boll och guppa för att liten i magen ska sjunka ner. Det är okej. Jag gillade bollen. Jag gillade lustgasen. Jag gillade bollen och lustgasen tillsammans. Så där sitter jag en bra stund. Sen vill barnmorskan ha upp mig i sängen och det är då det går söderöver. Det gör ont, så där ont att jag får panik och gråter. Och då tycker bebisen att jag ligger fel och hans hjärtljud sjunker. Barnmorskan rullar runt mig i diverse ställningar. Jag ropar i förtvivlan på epidural. Barnmorskan ringer efter en läkare som kommer rätt så kvickt. Jag blir ihoprullad i en boll och ombedd att ligga still. Det går inte ligga still när du får tre helvetesvärkar tätt tätt. Läkaren sticker mig, jag grinar, tappar världen lite. Någon blir arg på mig för jag måste ju ligga still. Jag tycker att jag ligger still. Gråter lite till. Allt gör ont.

Till slut sitter epiduralen. Men det gör fortfarande ont, det kommer ingen lättnad. Bebisen klagar och jag blir uppdragen att hänga över sängryggen. Får våldsamt ont, allt gör ont, paniken knackar på. Ryter åt Micke att han inte fattar. Jag får lägga mig ner igen. Fruktar värkarna, vill inte vara med längre, vill åka hem. Hem. Ångrar allt. Vill inte föda barn.

Helt plötsligt är det nya människor i rummet. Snälla ansikten. Jag frågar vilka de är? Micke förklarar att de har bytt skift. Dom har presenterat sig för mig. För 10 minuter sedan. Jag förstår inget. Får en värk, skriker i panik. Nu kommer han. Vrålar. De nya ansiktena konstaterar att jag har rätt, nu är det dags. Får mer panik. Inser att det värsta är kvar. Det mest onda. Krystar. Krystar. Två värkar krystar jag och sen. Sen är han ute. Tiden stannar. 13.20.

Det är nu det ljuvliga inträffar. Han skriker. Han lyfts upp på mitt bröst. Jag gråter. Glädjetårar. Tårar av lättnad. Kroppen pustar ut. Han är magisk. Stor. Hårig. Perfekt. Min. Vår.

Sen ska moderkakan ut. Men det går inte. Det sitter fast. Helt plötsligt blir det fart på personalen. Någon står och trycker på min mage, en annan drar i navelsträngen, en tredje sätter akupunkturnålar i mina lilltår. Jag gråter. Vill inte ha mer ont. Är färdig med ont. En läkare kommer och försöker få ut den, men det går inte. Han går iväg för att förbereda operation. Jag grinar lite till. Då släpper den. I grevens tid.

Han är underbar. Äter. Gnyr. Jag och Micke får frukostbrickan. Dricker. Fånler. Liten bebis vägs och mäts. 4 360 g och 52 cm perfektion.

Vi stannar en natt och sen åker vi hem. Hem till Lilly och Björn. Till storasyster och storebror.

Förlossningen var jobbig. Jobbig för att jag tappade kontakt med verkligheten. Jobbig för att epiduralen kom för sent. Jobbig för att jag inte kunde hantera smärtan. Den jobbigaste förlossningen av alla mina tre. Men lika jobbig som förlossningen var, lika stor är lyckan över liten.

Nu börjar resan. Resan med tre barn och två päron. Äventyret. Det största.

Vabbiga veckan

Förra veckan spenderades hemma då liten Björnunge hade dragit på sig en envis feber och en riktig elak gubbhosta. Liten fröken var givetvis hemma och medvabbade. Nedan följer lite bilder (ej i inbördes ordning).

En vabbig dag hade vi kalastema. Vi slog in paket, gjorde strutar som vi fyllde med popcorn, blåste ballonger och....

...bakade tårta. Till hästarna. Of course.

En annan vabdag hade vi påsktema och blåste ägg och målade kycklingar. Först handlade vi barnvänlig färg på Horn Bach, vilket var mycket slitsamt och krävde syskonvila efteråt.

 Mormor hämtade Lilly på fredagen och Björn fick ha sina päron helt allena. Han skämdes bort på alla tänkbara sätt - framför allt med chips.

På söndagen sprang Lilly "skogsmulleloppet". Nervositeten var påtaglig vid start, men efter lite medspring från pappa tog hon sig runt banan utan problem! Efteråt åkte vi ner till Gnesta och myste kusinbebis.

När mor och far vill se på vuxenserier i biorummet får barnen se på valfritt barnprogram med hörlurar bredvid.

Vabbiga dagar blir lätt långtråkiga.

Påsken står för dörren. Påskfjädrar pryder nu mer buskar,  husvagn, häck och fruktträd.

Barnarbete.

Morfar och Björn snickrade fågelholk. Pappa Micke fick äran att spika upp den.

Plötsligt händer det!

I lördags var mormor, morfar, moster och Molly hemma på vår gata i stan och grejjade. Tittade över husvagnen (ingen nämnd, ingen glömd), planterade buskar (mormor), busade (Molly), sov (höggravid Moster) och fnulade (jag). Herrskapet åkte hem på eftermiddagen och självklart undrade vi alla: NÄR KOMMER BEBISEN?

På morgonen där på, klockan kvart i åtta, kom han. I raketfart, enligt vår familjs mått mätt.

Vad vi har längtat. Vad vi har väntat. Vad vi är lyckliga och glada och alldeles alldeles nykära.

I lillebror.

Living on the edge

Livet som småbarnsförälder är onekligen spännande. Igår lyckades till exempel ett modernt SJ-tåg spåra ur på mitt huvud. När paniken hos tågföraren hade lagt sig kunde tåget klippas loss och fortsätta sin äventyrsfärd.

/U

Helg, vår och vackert väder

Det har varit helg. En alldeles härlig, solig, ljuvlig vårhelg. En sån där helg som man önskar aldrig tog slut. Vi gjorde inget storslaget, inget galet eller oväntat. Vi hängde i Gnesta och åt våfflor i solen, åkte till plantagen och köpte årets första frön, åt alldeles för mycket glass, lämnade Lilly hos Marcus och fikade på deras altan, bytte till sommardäck på bilen, hängde med Grannarna en stund i vårvärmen, gick på blomsterplockarpromenad med blomsterflickan, myste lite extra med mormor och planterade små förhoppningar i nyvattnad jord. Vi var ute och inne och ute igen. Härliga vårmagi.

Nu väntar vi. Vi väntar på Mollys lillebror. När kommer du, efterlängtade lilla aprilunge?

/U

Vårt nya hjärta

Den 28 september går vi från fyra i familjen till fem. Från två fina barn till tre vackra ungar. Om allt går vägen. Enligt CUB ser det lovande ut. Enligt Micke ser det ut som en pojke. Time will tell.

/U

Vi har bara varandra

I fredags, straxt efter lunch, ringde min mobiltelefon. Björn hade spytt ner hela sig själv och lite till och jag fick rycka ut till förskolan för att hämta hem min lilla sjukling. För mitt inre föreställde jag mig en helg kantad av kletiga lakan, upptagna tvättmaskiner och hängiga familjemedlemmar. Men icke. Björn var glad som en liten magsjuk lärka och åkte med glädje hem från förskolan för att omedelbart praktisera sin stora hobby - snickeriverksamhet. Givetvis ville ingen vettig människa träffa familjen "kanskegerermagsjuka", så resten av helgen fick vi spendera i varandras goda sällskap. Vi tittade på 101 dalmatiner under vårt traditionella "filmochchipsstjärnor"-fredagsmys, blåste sjukt många såpbubblor, krubbade lördagsgodis, bröt oss in i vår husvagn som gått i baklås, handlade galonbyxor till Lilly, gick på bamsegympa (Björns gymnastikpremiär), skurade golvet, skjutsade Lilly till sin polare Marcus och åt en något rörig familjemiddag på O´learys.

Trots överhängade hot om magsjuka så var helgen sådär mysig och rörig som den ska vara.

/U 

Han är min prins...

... den finaste prinsen som finns. Här om dagen fångade prinsen en mask, masken fick av någon underlig anledning tillstånd att åka med i bilen till IKEA, varpå masken under färden hemmåt försvann ur sin skål och nu lever loppan i den stökigaste bilen som står att finna. Eller så färdas den genom magen på Björn. Who knows.

/U

Om en liten speldjävul

Lilly älskar spel. Spel på läsplattan, spel på telefonen, spel på tv:n. Och, har det visat sig, klassiska brädspel. Vi har köpt ett enkelt litet brädspel som går ut på att slå en tärning och få in fyra olika djur i sitt stall. Slår man rött får man stå över och slår man grönt får man ta ett djur från en nervig familjemedlem och lägga tillbaka djuret i hagen. Det är ett mysigt litet spel som kan spelas av alla fyra medlemmarna i familjen.

Men för Lilly är det så mycket mer än bara ett spel. Det handlar om prestige, om att VINNA, om att hånskratta åt sin mamma och pappa när dom förlorar, om att skrika i falsett när det går bra, om att skrika i falsett när det går dåligt, om att göra en segerdans när man vinner, om puls, om spänning och om ren och skär vinnarglädje.

Oh, I wonder where she get's it from....

/U

Längtan efter våren och lillebror

Så har vi ännu en gång genomlevt vintern och nått mars månad. Förra året kändes våren oändligt långt borta i mars, men i år spirar hoppet om en tidig värmevåg. Snön är väck, rabatterna vaknar sakta till liv och husvagnen står på uppfarten och påminner om ljuvliga små sommarminnen.

Barnen har fått vara friska i ett par veckor och genast känns livet lite lättare igen. I lördags hängde vi med familjen Hjälm och familjen Andersson/Brodin och njöt (?) av hemmagjord peruanska mat och melodifestivalfinal. Vid ett tillfälle frågade jag Molly om hon visste vart lillebror var.  "Lilleboooooor" tjöt flickebarnet och drog genast upp tröjan på sin mor.

Lillebror, vi längtar nu.

/U

Rapport från berg och dalbanan

En prickig nacke. Syrran fick inte så många, Lillebror fick desto fler.

Lilly på sin allra första bio med Mama. Filmen Frost fick äran att riva av premiären.

Två tappra kämpar.

Det är ett faktum. Familjen Lindbäck kastas mellan hopp och förtvivlan, bubblande barnskratt och febriga pannor, tjattrande barnröster och ekande hostanfall, busiga upptåg och kliande prickar. Sen den första januari 2014 har barnen tampats med varsin omgång vattkoppor, varsin omgång "hostanfrånhelvetet" och varsin omgång febermaraton. Familjen är, milt uttryckt, lite lätt trött.

Mellan sjukdomarna har vi i alla fall hunnit med några härligheter. Vi har firat att min finaste syster har passerat 30-strecket och att Molly har galopperat genom sitt andra år. Jag har fyllt 32 unga år och firades av familjen och förvånades över att Micke lyckades handla tröjor som passade. Jag och Lilly har också gått på vår allra första bio och Björn har fördubblat sitt ordförråd.

Idag lämnades knoll och tott på förskolan för första gången på två veckor. Flaggan i topp, gasen i botten, föräldrarna på jobbet. Då meddelar båda avdelningarna att här finns Scharlakansfeber att hämta. Free of charge. Nu tar jag snart ut min sommarsemester och migrerar till Spanien och lämnar det här jävla bacillträsket bakom mig. Suck.

/U

Snösting

Så kom den äntligen, den åh så efterlängtade snön. Hösten och julen har varit så olidligt grå och vädergudarna har verkligen inte dragit sitt strå till inspirationsstacken, så det var med lust i hjärtat vi mottog kylan och snön. Innan temperaturen sjönk för mycket skyndade vi oss ut och rullade ihop en mycket vacker snögubbe. Lilly hade lite problem med att det fastnade en hel del bajs i snöbollarna, men som tur var har jag ju hanterat mycket bajs i mina småbarnsdagar så snabb hjälp fanns att tillgå. Det uppstod även en viss avundsjuka när Björn upptäckte att snögubbens näsa var ätbar, men även där fanns räddning då hela januarikylen är full av nyttiga orangea pinnar.

Givetvis har vi också ägnat oss åt pulka och stjärtlapps-åkning, Micke konstruerade till och med en alldeles egen liten stjärtlappsbacke i trappen på baksidan.

Ljuvliga snö - stanna gärna kvar. Försök dock att tänka preventivt, för det där med skottning är ju inte lika charmerande. Man kan ju faktiskt ha trevligt utan att föröka sig.

/U

Juletider

Jag ligger i soffan med benen i vädret och tänker tillbaka på julen 2013. På övervåningen vilar en prickigt vattkoppstjej i sitt rosa hästöversållade rum och i det stora sänghavet sussar en pojke som går en prickig framtid till mötes. De senaste dagarna har det kliats, hostats och klättrats på hemmets alla väggar och jag vilar i tanken på att få en paus från vården på jobbet i morgon. Trots rådande sjukdomsläge har julen varit fin och frisk. Vi kickade i gång firandet med Lilla Julfton hemma hos Sophia och Robert. Där vankades mat, mat, mat och julklappar. Robert fick återigen axla rollen som julens urfader... jes... jultomten. Jag trodde nästan att Lilly skulle knäcka julenöten, men nix, jultomtens ljuva mysterium är ännu oavslöjat.

Stora Julafton firades i stilla tempo på Långdansvägen tillsammans med mormor, morfar, moster, Molly och Peter. Vi åt, vi väntade på tomten och vi öppnade julklappar. Allt var med andra ord precis som det ska vara. Den enda händelse som avvek från de normala traditionerna var när Micke, Björn och mormor drog igång gräsklipparen och körde ett varv på den icke snöbeklädda gräsmattan. Det var en fin afton.

Sen spatserade vi runt i pyjamas på juldagen, för att återigen väcka liv i jullusten på annandagen då vi var bjudna på julfest hemma hos Kurt, Anki och Johanna. Där åt vi mat, letade högt och lågt efter gömda julklappar och gladdes åt alla fina människor som vi har omkring oss. Lilly fick ladda sitt kusinbatteri och busade järnet med Elsa och co kvällen lång, medan Björns höjdpunkt på kvällen var när han under ett blöjbyte lyckades spraya ner sig själv och sin pappa med en duschslang inne på toaletten.

Nyår spenderade vi i Gnesta hemma hos Elisabeth med familj. Vi åt, smällde av fyrverkerier, drack bubbel, skrattade och firade in det nya året.

Hösten är ofta som en mörk, slingrig och tröttsam uppförsbacke som liksom nästan aldrig tar slut. Jag har en tendens att gå i ide, i förhoppning om att någon ska kånka mig uppför backen. Sen vaknar jag till i december, lagom till att julen knackar på och kräver julpirr i maggropen. Och det är då jag kommer på att jag inte har träffat vissa vänner på ett halvår eller så. Så utöver  julfrosseri har vi även frossat i våra vänner och vår familj. Kramats med Carlos, Karin och barnen,  haft spelkväll med Adam, Ludvig och  Jesper, myst med Carro, Andreas, Hedvig och Frida. Och så vidare.

Nu blickar vi med spänning framåt mot 2014. Det kommer bli ett fint år. Det vankas bebisar i april, husvagnssemester i sommar och smått i augusti. Och mycket, mycket mer.

Men först vankas vattkoppor på Björn. Tjiho.

/U