Erik

Sommaren 2014 var varm. Vecka efter vecka gassade solen och värmen var tung och tryckande. Het. Den gravida kvinnan i familjen var varm. Överhettad. Men sommaren var, trots det konstanta värmeslaget, fantastisk. Lilly och Björn lekte med varandra på en exemplariskt vis. Som syskon. Som liten och stor. Som två barn som har varandra. Vi campade i dalarna med husvagnen och solade på Öland med vänner. Vi skrotade runt hemma och vi var med varandra. Och vi väntade. Väntade på lillebror. På Erik.

I mitt stilla sinne hade jag bestämt mig. Detta är mitt tredje barnet. Det här har jag gjort förr. Det här med att föda barn och återfå min kropp, det kommer att gå som en dans. Och eftersom Björn bara dröjde en liten dag längre än beräknat så skulle ju givetvis trean komma ännu lite tidigare. Alltså innan beräknat datum. Liten bror i magen höll inte med i mitt resonemang. Inte på någon av ovanstående punkter faktiskt.

Den 28 september, dagen då Erik var beräknad att ansluta till familjen, var jag liksom redan lite sur eftersom han inte var här. Han skulle ju komma tidigt. Dagarna som följde var den havande kvinnan således något... irriterad och besviken. Stor och otymplig. Less på att vara gravid och redo för  nästa steg. Varje kväll lurades kroppen genom att ge mig den ena förvärken efter den andra sammandragningen och varje kväll trodde jag att nu, nu är det ta mig tusan dags. Men nej.

Natten mot den 3 oktober började det. Värkarna. Klockan 01.00 masade jag mig ur sängen och vankade ner till soffan och tv:n. Klockan 01.30 väcker jag Micke och tvingar honom att klä mig i TENS-apparaten. Klockan 03.00 ringer jag till mormor och morfar, som genast hastar ut i natten, mot Tumba. Klockan 03.45, precis när mormor och morfar kravlat ner i sina nya sängar ringer jag till förlossningen och undrar hur jag ska göra. Värkarna är långa, men inte så täta. Vi blir ombedda att komma in på en undersökning, det är ju trots allt tredje barnet och då brukar det gå undan.

Jag väcker återigen min sovande Micke, som genast får luft under vingarna och snabbpackar det sista. Mormor flyttas till de sovande barnen i stora sängen och jag vankar upp för trappan. Genast inträffar lite ångest. Har jag möjligvis ringt förlossningen för tidigt? Med Lilly och Björn fick jag trilskas med värkarna hemma mycket längre. Väldigt mycket längre. Nåväl, vi packar in oss i bilen och beger oss mot Huddinge sjukhus.

Väl framme får jag göra den obligatoriska CTG-undersökningen. I början kommer det knappt några värkar alls och jag ser framför mig hur vi får åka hem igen. Men snart tilltar dom och tillslut kan jag inte ligga still på rygg och vi får trycka på knappen. En barnmorska dyker upp och snart konstaterar hon att jag är öppen fyra centimeter. Vi får stanna. Lättnaden sköljer över mig.

Efter en timme typ får vi komma in på ett förlossningsrum. Det var rätt så fullt i förlossningshuset. Jag får äntligen tillgång till lustgasen och har nu nävarna fulla med lustgasmask och tensapparat. Vi tar värk för värk. Läget är under kontroll. Barnmorskorna byter skift. Vi jobbar vidare. Jag tänker att det här går nog fort. Efter ett antal timmar börjar det bli svettigt och jag ber om en epidural. Barnmorskan gör en undersökning och kostaterar att jag nu är öppen 5 centimeter. Fem. En ynka centimeter ? Jag ångrar mig. Tänker att om jag inte tar epiduralen nu så kanske det går fortare. Jag står ut ett tag till.

Resten av förslossningen minns jag lite luddigt. Jag har ingen tidsuppfattning om hur och exakt när allt skedde. Men jag minns att jag får sitta på en boll och guppa för att liten i magen ska sjunka ner. Det är okej. Jag gillade bollen. Jag gillade lustgasen. Jag gillade bollen och lustgasen tillsammans. Så där sitter jag en bra stund. Sen vill barnmorskan ha upp mig i sängen och det är då det går söderöver. Det gör ont, så där ont att jag får panik och gråter. Och då tycker bebisen att jag ligger fel och hans hjärtljud sjunker. Barnmorskan rullar runt mig i diverse ställningar. Jag ropar i förtvivlan på epidural. Barnmorskan ringer efter en läkare som kommer rätt så kvickt. Jag blir ihoprullad i en boll och ombedd att ligga still. Det går inte ligga still när du får tre helvetesvärkar tätt tätt. Läkaren sticker mig, jag grinar, tappar världen lite. Någon blir arg på mig för jag måste ju ligga still. Jag tycker att jag ligger still. Gråter lite till. Allt gör ont.

Till slut sitter epiduralen. Men det gör fortfarande ont, det kommer ingen lättnad. Bebisen klagar och jag blir uppdragen att hänga över sängryggen. Får våldsamt ont, allt gör ont, paniken knackar på. Ryter åt Micke att han inte fattar. Jag får lägga mig ner igen. Fruktar värkarna, vill inte vara med längre, vill åka hem. Hem. Ångrar allt. Vill inte föda barn.

Helt plötsligt är det nya människor i rummet. Snälla ansikten. Jag frågar vilka de är? Micke förklarar att de har bytt skift. Dom har presenterat sig för mig. För 10 minuter sedan. Jag förstår inget. Får en värk, skriker i panik. Nu kommer han. Vrålar. De nya ansiktena konstaterar att jag har rätt, nu är det dags. Får mer panik. Inser att det värsta är kvar. Det mest onda. Krystar. Krystar. Två värkar krystar jag och sen. Sen är han ute. Tiden stannar. 13.20.

Det är nu det ljuvliga inträffar. Han skriker. Han lyfts upp på mitt bröst. Jag gråter. Glädjetårar. Tårar av lättnad. Kroppen pustar ut. Han är magisk. Stor. Hårig. Perfekt. Min. Vår.

Sen ska moderkakan ut. Men det går inte. Det sitter fast. Helt plötsligt blir det fart på personalen. Någon står och trycker på min mage, en annan drar i navelsträngen, en tredje sätter akupunkturnålar i mina lilltår. Jag gråter. Vill inte ha mer ont. Är färdig med ont. En läkare kommer och försöker få ut den, men det går inte. Han går iväg för att förbereda operation. Jag grinar lite till. Då släpper den. I grevens tid.

Han är underbar. Äter. Gnyr. Jag och Micke får frukostbrickan. Dricker. Fånler. Liten bebis vägs och mäts. 4 360 g och 52 cm perfektion.

Vi stannar en natt och sen åker vi hem. Hem till Lilly och Björn. Till storasyster och storebror.

Förlossningen var jobbig. Jobbig för att jag tappade kontakt med verkligheten. Jobbig för att epiduralen kom för sent. Jobbig för att jag inte kunde hantera smärtan. Den jobbigaste förlossningen av alla mina tre. Men lika jobbig som förlossningen var, lika stor är lyckan över liten.

Nu börjar resan. Resan med tre barn och två päron. Äventyret. Det största.