Idag fyller liten prins sju långa veckor. Sju veckor som har gått både rusande snabbt och krypande långsamt.
Jag var inte särskilt nervös för att få en bebis igen. Jag hade ju facit, det här var ju faktiskt mitt tredje barn. HA! Vid närmare eftertanke var jag rena rama babyproffset. Det där med amningen skulle lösa sig dag ett, jag skulle få tillbaka min kropp och min ork dag två och rutinerna skulle vara på plats dag tre. Typ.
Vi kan väl samanfatta det hela till att varje bebis är unik, att föda och amma tre barn inom loppet av knappt sex år tär på kroppen och att lyckas arbeta upp rutiner med tre halvgalna ongar i familjen tar sin lilla tid.
Erik. Min fina lilla bebis. Han är en egen sort. Något av det mest fantastiska med det lilla livet är att han tar napp. HAN TAR NAPP. Jag behöver inte dra upp tröjan så fort det ska tröstas bebis, få panik när kiddot börjar skruva sig i vagnen inne på ICA eller flasha matgäster vid middagsbordet. För han tar napp. Så jävla otippat. Vi skickar ett litet tack till kusin Molly, som prompt skulle handla nappar i present till sin nyaste släkting. Tack kära lilla du.
Ett annat faktum som gör lillprinsen unik är att han delvis äter flaska. Jag ammade både Lilly och Björn tills de såg ut som två små BelgienBlue-bebisar. Seriöst. De var så tjocka vid fem månaders ålder att det knappt gick att räkna alla vecken på tjockislåren. Värst var Lilly, men Björn var inte långt bakom. Så att det skulle bli något problem med amningen, det fanns inte i min vildaste fantasi. Och visst kickade amningen igång utan problem (eller, det gör ju lika jäkla ont varje gång), men den lilla guldklimpen gick inte upp i vikt. Måhända har han ärvt sin fars ämnesomsättning. Så efter tre veckor av obefintlig viktuppgång ordinerades det lilla matvraket flaska var fjärde timme. Och då vände det. Så nu ammas det och flaskmatas det här hemma så det står härliga till. Och jag måste erkänna att det är oväntat trevligt. Jag är liksom semi-fri. Jag kan handla (oh the vardagslyx som nybliven bebismamma), natta mina andra småtroll och duscha utan att lyssna efter hungrig bebisgråt.
Lilly och Björn har axlat sina nya storebror och storasystermantlar oväntat väl. De älskar honom. ErikPerik. De klappar på honom (alá tough love) och accepterar att han finns och att han är en del i vår familj. Men visst märks det att deras små världar har vänts lite upp och ner. Lilly bråkar lite extra med sin stora lillebror och Björn har hastat in i treårstrotsen och hans päron får andas både en och två och femhundra gånger när han testar som bäst.
Mamman och pappan i familjen kämpar förtvivlat med att hitta sina nya päronroller. Hur GÖR man med tre barn. Hur gör man med en bebbe, en trulig femåring och en trotsande treåring? Hur får man dom att känna sig älskade och sedda och allt det där samtidigt som man ska hinna med jobb och middag och träningar och varandra. Det lär väl ta sin lilla tid innan livet liksom faller på plats.
Men vi har fått en ljuvligt snäll liten bebis. Han är nöjd, gosig, glad liten fis. Han sover mycket på dagarna och efter fem veckor började han fyra av små smaljs emellanåt. Det känns både både overkligt och självklart att han är här och vi älskar honom redan makalöst mycket.
Fortsättning följer. Det ska bli spännande att se vad som väntar runt hörnet. Kaoshörnet. Vårt kaos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar