Innan vi fick barn hade jag och han med stort H en rad förutfattade meningar om hur livet med små knoddar skulle te sig. Hur vi skulle kunna fortsätta vårt befintliga liv med endast några små justeringar, hur vi skulle hantera alla möjliga och omöjliga situationer för att fostra våra barn till perfekta små individer och hur vi skulle hålla vår relation i liv genom att helt enkelt fortsätta som förut. Det var ingen som berättade för herr och fru barnfri att när ungarna kommer, då byter ni planet. Ni tar ert pick och pack, vinkar adjö till världen som ni känner den och kliver in genom portalen som leder till planeten Familj.
Nu är det ju så att jag trivs på planeten Familj. Jag skulle aldrig någonsin få för mig att åka tillbaka till planeten där jag badade i eoner av tid, glassade i frihet och där största delen av alla mina bekymmer handlade om mig själv. Nej. På planeten Familj är allt så mycket mer spännande. Kaosartat. Intensivt.
När man outar för världen att man väntar unge nummer tre möts man av en rad intressanta reaktioner. Vissa tar sig för pannan och utbrister "hur ska ni orka?", andra börjar genast googla på stora och rymliga bilmodeller, några hävdar att två barn är bättre för det blir så nedrans dyrt att gå in på Kålmården och en rätt stor grupp erfarna föräldrar drar fram den gamla godingen "det kommer gå fint, trean hänger med av bara farten". En större lögn i modern tid får man leta efter.
När Erik beslöt sig för att ansluta till Lindbäckarna på planeten Familj aktiverades läget kaos. Det som vi tidigare gått och fantiserat om, innan våra tre barn var ett faktum, framstår idag som jordens skämt. Små justeringar? Här råder nu fullt utblommad kaosverksamhet. Från det att familjens nyaste tillskott slår upp sina oskyldiga blå klockan sex på morgonkvisten tills dess att familjens äldsta kärlek äntligen slocknar motvilligt pågår ett konstant flöde av utfodring, påklädning, medling, uppfostran, tjat, trots och småbarnsargumentation. Någon är hungrig, någon försöker laga mat med tolv kilo bebis på höften, någon är bajsnödig, någon vill dricka en kanna kaffe, någon önskar innerligt att han fick en kvart vid datorn, någon nyper någon i stundens hetta, någon drar ner ett glas i golvet som splittras i hundra tusen sylvassa bitar, någon måste genast dammsuga halva huset, någon smygäter chips under den fläckiga filten, någon gapar efter flaskan, någon är rastlös och retas i brist på annat, någon är ilsken över att strumporna inte sitter perfekt och någon försöker desperat att hetssurfa på mobilen i en lucka av tio sekunders stillhet.
Men sen Erik beslöt sig att ansluta till Lindbäckarna på planeten Familj aktiverades också läget kärlek. Den där kärleken som man bara kan uppleva på planeten Familj. Den där kärleken som man inte visste fanns förut. Den där kärleken som folk berättade om när de glömde nämna att ett smärre planetbyte låg framför de nyligen gravida paret. Den där kärleken som väller fram när ett barn somnar på bröstet, när en storebror matar sin lillebror med flaskan, när någon inte kan sluta kramas mitt i ett plötsligt känslosvall, när någon sjunger en sång så att en rödgråten lillebror till sist somnar i bilen, när någon lär sig ta sina första staplande steg medan några applåderar högre än när Sverige gör mål i VM, när någon leker tittut tills lillebror kiknar av skratt, när någon deklarerar stolt och högljutt att vi är en stor familj, när några somnar tätt intill varandra på kvällen, när några aldrig behöver vara ensamma för de har alltid varandra. Den kärleken är inte att leka med. Den är bra jävla vacker.
Så när någon frågar mig hur det är att ha tre barn börjar jag gärna med att skaka lite på huvudet för längst fram i närminnet simmar jag runt i de där lite mer svettiga minnena. Men efter ett par meningar om hur intensivt och galet allt är just nu så bubblar de där vackra stunderna fram. För kärleken som spirar på planeten Familj, den övervinner allt. Precis allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar