Så kom då hösten när Lilly fick axla ryggsäcken och vinka hej då till förskolan och inleda bekantskapen med förskoleklassen. Skolan. Den där skolan som alltid känts så långt bort. Men tiden gick fort och bebisåren blåste all världens väg. Vi har en sexåring nu. En smart liten rackare.
Även om Lilly är en klok liten varelse med mycket humor och snällhet i kroppen, är det inte alltid helt lätt för henne att tackla nya sociala situationer. Det var på darriga ben som hon klev in i klassrummet den där dagen i mitten av augusti. Jag och Micke turades om att vara hennes klippa den första veckan, men sen insåg vi att för att båten ska hissa segel och glida iväg på öppet hav måste den lämna hamnen. Så vi lämnade henne ensam, själv i den stora skolvärlden. Och hör och häpna, stormen stillade sig och hon flöt ut på vågorna och gled över havet till andra sidan världen.
Igår när jag skulle hämta henne satt hon och byggde ett torn av träpinnar tillsammans med sin nya lilla vän Elsa och grannpojken Lucas. Hon vände sitt blonda huvud, såg på sin mamma och fyrade av en irriterad blick. "- Jag vill inte åka hem".
Jag vill inte åka hem. Hon ville inte åka hem. De orden har nog aldrig yttras vid en hämtning tidigare och det var med ett stort leende på läpparna som hennes mor övertalade henne till att följa med ut till bilen.
Min kärlek. Du tänker bli stor va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar