Om ett bröllop

Augusti 2015. Sällan har en mer intensiv månad passerat i vårt liv. Intensiv på ett bra sätt. Mycket bra.

Ni förstår, det var ju så att Robert och Sophia äntligen skulle växla ringar och förklara sin kärlek till varandra för världen. Vissa av oss som vandrar här på jorden tror att det finns många människor som passar ihop med varandra, som skulle kunna få ett schysst liv tillsammans. Vissa av oss tror att det finns två själar som liksom hör ihop och som skulle få ett fantastiskt och magiskt liv tillsammans. Vad som faktiskt är sant vet väl inte jag, men vad som är ett faktum är att Robert och Sophia är som två pusselbitar i samma pussel. Det kanske går att klämma ihop dem med en annan pusselbit, men tillsammans passar de alldeles alldeles perfekt.

Så när två pusselbitar har hittat varandra och ska gifta sig, då är det inte något som bara får passera periferin. Efter månader av planerande, funderande, detaljerande och raljerande startade vi bröllopssagan i mitten av augusti med en möhippa för den blivande bruden. Vi åt brunch, försökte bryta oss ut ur Mystery Room, målade av en halvsvettig krokimodell, sjöng karaoke för glatta livet, kände oss som kändisar i en limousine och slog klackarna i taket på en nattklubb. Helgen efter fick Robert en svensexa under dagarna två där han och hans peeps sov i husvagn i mörka skogen, spelade paintboll, svettades på larserfortet och grillade tillsammans.

Och sen. Sen var det äntligen dags för den stora dagen. Bröllopet. Det är något magiskt med bröllop. Människor samlas för att fira att två hjärtan har beslutat sig för att dela sitt liv med varandra. Att älska varandra i nöd och lust. Det är vackert på något sätt. Glädjefyllt.

Lilly, Björn och Erik var också på plats, mestadels på grund av att alla potentiella barnvakter var bjuda på bröllopet. Även om de nog hade roligt så förstår jag varför föräldrar väljer att lämna bort sina barn när det vankas bröllop, man hinner liksom inte insupa allt det där vackra på samma sätt när man måste jaga efter en fyraåring med myror i brallan, en sexåring som precis hittat två ödlebebisar i dammen eller en 11 månader gammal bebis som är hög på intryck och borde somnat för länge sen. Som tur är har barnen en alldeles fantastisk mormor och morfar samt en för dagen barnfri moster och Peter som hjälpte till när vi skulle göra oss i ordning innan bröllopet, hålla våra tal och hasta i oss den galet goda maten.

Det finns inga som helst orosmoln på Robert och Sophias himmel. Den är blå, alldeles klarblå, och jag ser med spänning fram emot att få följa med i utkanten på deras resa. Vem vet, kanske väntar en befolkningstillväxt på planeten Lindbäck runt hörnet?