Att överleva livet

Så liten och så hel.

Jag hade nog tänkt att nästa inlägg skulle komma att handla om vilken fantastisk settlersturnering vi deltog i förra helgen. Eller kanske om hur himla bra det går på förskolan för båda kidzen just nu. Eller varför inte om Marithas växande lilla bebis som vi alla liksom längtar ihjäl oss efter redan nu?

Men nej. Det enda som rör sig i mitt mammahuvud för stunden är oron för om Björn över huvud taget kommer att överleva sitt lilla liv. Självklart kommer han det, men just nu känns allt så vansinnigt bräckligt och jag har kommit till insikten att mina barn kan gå sönder. Speciellt barnet som är både orädd och drullig och som inte ser faran i kombinationen.

I tisdags tog min lilla busprins en rejäl springsats för att liksom flyga ner i saccosäcken fem meter bort. Men satsen var så fantastiskt bra att han flyger förbi det mjuka målet och kraschlandar rakt in i hörnet på högtalaren som står bakom. Givetvis plockar jag upp det gråtande barnet, tröstar och vyssjar och lyfter sedan ut honom en bit för att betrakta storleken på den förväntade bulan. Men där växer ingen ilsken bula. Där, mitt i pannan på mitt älskade yrväder, är ett hål. Stort och blodigt, rakt in i huvudet. Eller, så kändes det i alla fall. Som om det inte fanns någon botten och att han i vilken sekund som helst skulle ramla ihop och dö.

Jag får panik, Micke får panik, vi ringer 112 som tack och lov har lite mindre panik och ställer kontrollfrågor såsom om han har svimmat, kräkts, om blodet har slutat forsa? Och när paniken över hålet i huvudet har lagt sig så kommer vi fram till att vi nog inte behöver åka ambulans utan att vi själva kan ta oss till akuten för lappning och lagning.

Fem stygn krävdes det för att laga hålet. Björn har inte gråtit en endaste liten tår över sitt hål i huvudet från det att han slutat gråta efter fallet, han verkar onekligen ha ärvt sin morfars onormalt höga smärttröskel. Hans mamma däremot har drabbats av den ena ångestattacken efter den andra och vill helst av allt låsa in honom i ett madrasserat rum tills han fyller 30 år och är redo för ett stillsamt familjeliv.

Men det går ju inte.

Älskade Björn. Du skrämmer livet ur mig.