WTF Gud?

Bilderna stämmer inte överrens med texten som följer nedan, men det struntar jag i. Jag vägrar lägga ut bilder på mina små barn och en spyhink.

Happy efter ett HappyMeal.

"Se lite glad ut Lilly". Och hon gjorde som jag bad.

"Håll mig i handen Björn".

Redan i höstas började jag att ojja mig inför magsjukesäsongen. Varenda liten fiber i min kropp darrade i skräck inför det jag visste var oundvikligt när man har två små barn i bacillernas moderskepp - förskolan. Jag led och våndandes i förväg och försökte på alla sätt och vis mentalt förbereda mig. Inte inför själva sjukdomen i sig, utan inför det faktum att man måste lyckas med det omöjliga - att ta hand om två små barn när man själv vill lägga sig ner och dö.

Nåväl, hösten passerade och även december fick vara kräkfri och någonstans hoppades jag att vi på något mirakulöst sätt hade undkommit helvetet. Men i början av februari slog den till och hela familjen genomled en av våra längsta helger hittills. Lilly drabbades värst och fick inte behålla minsta droppe vätska medan jag och Micke helst ville begrava oss i soffan och vakna till liv igen när allt blåst förbi. Men Björn däremot, han spydde på nätterna och var pigg som en lärka på dagarna, så eventuella soffbegravningar fick helt enkelt sparas tills magsjukan år 2033. Nåväl. Vi överlevde och gick vidare och tänkte att nu, nu har vi bannemig gjort vårt på den fronten.

Men icke. Tre veckor senare, medan resten av Sverige roar sig med pulkaåkning och skridskoglidning i den efterlängtade solen, ligger vi återigen och spyr som små tonåringar som druckit för mycket Asti Martini och nu vänder jag mig till han där uppe och frågar GUD, vad i helvete har vi gjort för att förtjäna det här?

/U