Här om dagen kände jag hur livet återvände till Solgård och hur förkylningarna tackade för sig. Men det var visst bara en tillfällighet, för nu sitter jag här och tuggar Ipren igen. Det är inte förkylningen i sig som stör mig, utan det jobbiga kommer i form av allt jag inte kan göra. Jag kan inte gå en promenad, jag orkar inte genomför alla mina projekt jag har planerat, jag kan inte åka iväg och vara social utan att riskera smittspridning och jag kan inte njuta av att göra ingenting. Tristess. Jag hatar tristess.
Jag hoppas att lilla madame får behålla hälsan denna omgång. Än så länge verkar det inte vara något större fel på henne, hon ligger på sin filt och utövar antingen armhävningar eller rumplyft. Jag väntar med spänning på att hon ska lyckas med båda samtidigt.
Det finns bara en sak att göra nu, och det är att tycka synd om sig själv och överkonsumera. Julmust, skräpmat och allt tuggbart. För aptiten, den är det minsann inget förkylningsfel på. Nej Gud bevare mig väl att den skulle få sig en snyting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar