Jag och Lilly känner sorg i våra rosa hjärtan. Igår hittade vi min fantastiskt vackra dator helt död på soffan. Det kom så oväntat, inga förvarningar eller krämpor. Inget hack, brum, surr eller knorr. Lilly hamrade förgäves på de livlösa tangenterna. Dreglet rann av ansträngningen och blötte ned det lätt dammiga yttre. Inget svar. Inget alls.
Micke kom hem. Meddelade att jag nog fick skylla mig själv. "Man måste ALLTID stänga av datorn". "Den blir varm av att stå på soffan". Jag försökte komma med några klena bortförklaringar, som att hans skärm faktiskt upptog soffbordet i en längre tid, och att det blir bråttom att lägga Lilly ibland och datorn glöms bort in paniken. Men det bet inte. Så jag bestämde mig för att sura i stället. Muttrade något om att jag skulle flytta ut i skogen och äta blåbär i resten av mitt liv. Där finns i alla fall inga tekniska prylar som faller ned döda utan anledning. Så kul var det.
Micke tog med sig det rosa undret till jobbet idag. Där finns tydligen en skruvmejsel som passar. Han ska operera. Leka doktor. Jag och Lilly hoppas att han lyckas. Jag vill egentligen inte bo i skogen. Jag älskar ju min rosa bebis nummer två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar