Om Rolf

Juni. Min mage håller på att slå nya tillväxtrekord och jag packar ihop mina personliga pryttlar och lämnar över till min nya kollega. Kramar alla hej då. Kramar Rolf hej då. Vi konstaterar att 10 månader, det går ju fort. Och vem vet, kanske ses vi innan dess på något julbord eller annan aktivitet som även vi föräldralediga får vara med på.

Och visst kom så ett julbord. Men då var inte Rolf med. Han låg hemma på tillfällig permission från sjukhuset. Cancern hade invaderat hans kropp i rasande fart och höll på att ta över. Men det fanns hopp. Om alla kugghjulen bara passade så kunde cancern besegras.

I februari fick jag samtalet som ingen vill få, vare sig det gäller en familjemedlem, vän eller kollega. Cancern vann. Rolf förlorade och nu var han borta.

I fredags begravdes Rolf. Hans lilla släkt var samlade, liksom nästan hela vårt företag. Sorgen var tung, och saknaden ofattbar. När en av Rolfs bröder nästan bröt ihop framför kistan var jag tvungen att fokusera alla mina tankar på något helt annat för att inte bryta ihop själv.

Trots begravningen har jag svårt att förstå att Rolf är borta. Jag tror fortfarande att han kommer att sitta på sitt kontor när jag återgår till arbetet efter påskfirandet, nedsjunken i siffrornas magiska värld. Knapprande på sin favoritminiräknare. Det kommer att kännas tomt när ingen får travraden som Rolf knåpat ihop i det årliga julklappsbytet. Jag kommer att sakna hans smygande och ibland oväntade skämt på rasterna och personalfesterna. Och jag kommer säkert slå hans kortnummer flera gånger för att bara dubbelkolla något eller ställa en för honom barnsligt enkel ekonomifråga.

Livet är orättvist ibland. Rolf var inte färdig med sitt. Han var bara 58 år gammal när han inte hade något val längre.

Jag kommer att sakna Rolf. Jag kommer att gråta många tårar över Rolf.

Hejdå, Rolf.