I tisdags kunde jag med glädje i hjärtat konstatera att celldelning är något magiskt och att ungar växer rysligt fort. Vi hade vardagshäng med Elin, Christian, Maritha och Peter. Och så alla barnen förstås. Alla barnen som växer så det knakar och som man liksom inte kan sluta förundras över. Över deras existens. Över deras utveckling och över deras söta små ansikten. Och energi förstås.
Lilly lekte sig alldeles superslut och somnade sittandes i soffan med sitt lilla huvud lutad mot min axel. Björn, som har gått i Lillys hårda lillebrorsskola, hann både leka och slå lite på de andra barnen. Han är onekligen inne i en lite besvärlig period där han testar både sina gränser och sina föräldrars tålamod och vi jobbar just nu hårt på "inte slå", "inte bita", "klappa mjukt" och "INTE ANVÄNDA LEKSAKERNA SOM VAPEN". Nåväl, det är förhoppningsvis övergående.
Nu - kaffe till Mama
/U
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar