Hämnden är ljuv som en maräng

Idag drabbades Lilly utav ett av sina större sammanbrott hittills i sitt drygt två år långa liv. Tragedin inträffade när hon inte fick en maräng som hon prompt ville ha. Tårarna formligen flödade ner för hennes kinder och olyckan var total. Mitt i sin ilskna sorg krävde hon till och med att få ringa till sin pappa för att berätta att hon inte fick en maräng och att mamma sa "nej".

Nåja, krisen stillade sig efter ett tag och glömdes bort. Efter maten kom hon åter igen släpandes på marängpåsen och ville ha sin utlovade "efter maten- maräng". Jag var i full färd att byta Björns blöja och sa att hon fick ta en maräng och sedan lägga tillbaka påsen i lådan.

Vad ska jag säga? Lita inte på att en tvååring gör som du säger, åtminstonde inte en som är sjukt sugen på maränger.

/U