Om ett bröllop

Augusti 2015. Sällan har en mer intensiv månad passerat i vårt liv. Intensiv på ett bra sätt. Mycket bra.

Ni förstår, det var ju så att Robert och Sophia äntligen skulle växla ringar och förklara sin kärlek till varandra för världen. Vissa av oss som vandrar här på jorden tror att det finns många människor som passar ihop med varandra, som skulle kunna få ett schysst liv tillsammans. Vissa av oss tror att det finns två själar som liksom hör ihop och som skulle få ett fantastiskt och magiskt liv tillsammans. Vad som faktiskt är sant vet väl inte jag, men vad som är ett faktum är att Robert och Sophia är som två pusselbitar i samma pussel. Det kanske går att klämma ihop dem med en annan pusselbit, men tillsammans passar de alldeles alldeles perfekt.

Så när två pusselbitar har hittat varandra och ska gifta sig, då är det inte något som bara får passera periferin. Efter månader av planerande, funderande, detaljerande och raljerande startade vi bröllopssagan i mitten av augusti med en möhippa för den blivande bruden. Vi åt brunch, försökte bryta oss ut ur Mystery Room, målade av en halvsvettig krokimodell, sjöng karaoke för glatta livet, kände oss som kändisar i en limousine och slog klackarna i taket på en nattklubb. Helgen efter fick Robert en svensexa under dagarna två där han och hans peeps sov i husvagn i mörka skogen, spelade paintboll, svettades på larserfortet och grillade tillsammans.

Och sen. Sen var det äntligen dags för den stora dagen. Bröllopet. Det är något magiskt med bröllop. Människor samlas för att fira att två hjärtan har beslutat sig för att dela sitt liv med varandra. Att älska varandra i nöd och lust. Det är vackert på något sätt. Glädjefyllt.

Lilly, Björn och Erik var också på plats, mestadels på grund av att alla potentiella barnvakter var bjuda på bröllopet. Även om de nog hade roligt så förstår jag varför föräldrar väljer att lämna bort sina barn när det vankas bröllop, man hinner liksom inte insupa allt det där vackra på samma sätt när man måste jaga efter en fyraåring med myror i brallan, en sexåring som precis hittat två ödlebebisar i dammen eller en 11 månader gammal bebis som är hög på intryck och borde somnat för länge sen. Som tur är har barnen en alldeles fantastisk mormor och morfar samt en för dagen barnfri moster och Peter som hjälpte till när vi skulle göra oss i ordning innan bröllopet, hålla våra tal och hasta i oss den galet goda maten.

Det finns inga som helst orosmoln på Robert och Sophias himmel. Den är blå, alldeles klarblå, och jag ser med spänning fram emot att få följa med i utkanten på deras resa. Vem vet, kanske väntar en befolkningstillväxt på planeten Lindbäck runt hörnet?

Vi bryter ny mark

Så kom då hösten när Lilly fick axla ryggsäcken och vinka hej då till förskolan och inleda bekantskapen med förskoleklassen. Skolan. Den där skolan som alltid känts så långt bort. Men tiden gick fort och bebisåren blåste all världens väg. Vi har en sexåring nu. En smart liten rackare.

Även om Lilly är en klok liten varelse med mycket humor och snällhet i kroppen, är det inte alltid helt lätt för henne att tackla nya sociala situationer. Det var på darriga ben som hon klev in i klassrummet den där dagen i mitten av augusti. Jag och Micke turades om att vara hennes klippa den första veckan, men sen insåg vi att för att båten ska hissa segel och glida iväg på öppet hav måste den lämna hamnen. Så vi lämnade henne ensam, själv i den stora skolvärlden. Och hör och häpna, stormen stillade sig och hon flöt ut på vågorna och gled över havet till andra sidan världen.

Igår när jag skulle hämta henne satt hon och byggde ett torn av träpinnar tillsammans med sin nya lilla vän Elsa och grannpojken Lucas. Hon vände sitt blonda huvud, såg på sin mamma och fyrade av en irriterad blick. "- Jag vill inte åka hem".

Jag vill inte åka hem. Hon ville inte åka hem. De orden har nog aldrig yttras vid en hämtning tidigare och det var med ett stort leende på läpparna som hennes mor övertalade henne till att följa med ut till bilen.

Min kärlek. Du tänker bli stor va?

På ny planet

Innan vi fick barn hade jag och han med stort H en rad förutfattade meningar om hur livet med små knoddar skulle te sig. Hur vi skulle kunna fortsätta vårt befintliga liv med endast några små justeringar, hur vi skulle hantera alla möjliga och omöjliga situationer för att fostra våra barn till perfekta små individer och hur vi skulle hålla vår relation i liv genom att helt enkelt fortsätta som förut. Det var ingen som berättade för herr och fru barnfri att när ungarna kommer, då byter ni planet. Ni tar ert pick och pack, vinkar adjö till världen som ni känner den och kliver in genom portalen som leder till planeten Familj.

Nu är det ju så att jag trivs på planeten Familj. Jag skulle aldrig någonsin få för mig att åka tillbaka till planeten där jag badade i eoner av tid, glassade i frihet och där största delen av alla mina bekymmer handlade om mig själv. Nej. På planeten Familj är allt så mycket mer spännande. Kaosartat. Intensivt.

När man outar för världen att man väntar unge nummer tre möts man av en rad intressanta reaktioner. Vissa tar sig för pannan och utbrister "hur ska ni orka?", andra börjar genast googla på stora och rymliga bilmodeller, några hävdar att två barn är bättre för det blir så nedrans dyrt att gå in på Kålmården och en rätt stor grupp erfarna föräldrar drar fram den gamla godingen "det kommer gå fint, trean hänger med av bara farten". En större lögn i modern tid får man leta efter.

När Erik beslöt sig för att ansluta till Lindbäckarna på planeten Familj aktiverades läget kaos. Det som vi tidigare gått och fantiserat om, innan våra tre barn var ett faktum, framstår idag som jordens skämt. Små justeringar? Här råder nu fullt utblommad kaosverksamhet. Från det att familjens nyaste tillskott slår upp sina oskyldiga blå klockan sex på morgonkvisten tills dess att familjens äldsta kärlek äntligen slocknar motvilligt pågår ett konstant flöde av utfodring, påklädning, medling, uppfostran, tjat, trots och småbarnsargumentation. Någon är hungrig, någon försöker laga mat med tolv kilo bebis på höften, någon är bajsnödig, någon vill dricka en kanna kaffe, någon önskar innerligt att han fick en kvart vid datorn, någon nyper någon i stundens hetta, någon drar ner ett glas i golvet som splittras i hundra tusen sylvassa bitar, någon måste genast dammsuga halva huset, någon smygäter chips under den fläckiga filten, någon gapar efter flaskan, någon är rastlös och retas i brist på annat, någon är ilsken över att strumporna inte sitter perfekt och någon försöker desperat att hetssurfa på mobilen i en lucka av tio sekunders stillhet.

Men sen Erik beslöt sig att ansluta till Lindbäckarna på planeten Familj aktiverades också läget kärlek. Den där kärleken som man bara kan uppleva på planeten Familj. Den där kärleken som man inte visste fanns förut. Den där kärleken som folk berättade om när de glömde nämna att ett smärre planetbyte låg framför de nyligen gravida paret. Den där kärleken som väller fram när ett barn somnar på bröstet, när en storebror matar sin lillebror med flaskan, när någon inte kan sluta kramas mitt i ett plötsligt känslosvall, när någon sjunger en sång så att en rödgråten lillebror till sist somnar i bilen, när någon lär sig ta sina första staplande steg medan några applåderar högre än när Sverige gör mål i VM, när någon leker tittut tills lillebror kiknar av skratt, när någon deklarerar stolt och högljutt att vi är en stor familj, när några somnar tätt intill varandra på kvällen, när några aldrig behöver vara ensamma för de har alltid varandra. Den kärleken är inte att leka med. Den är bra jävla vacker.

Så när någon frågar mig hur det är att ha tre barn börjar jag gärna med att skaka lite på huvudet för längst fram i närminnet simmar jag runt i de där lite mer svettiga minnena. Men efter ett par meningar om hur intensivt och galet allt är just nu så bubblar de där vackra stunderna fram. För kärleken som spirar på planeten Familj, den övervinner allt. Precis allt.

Sju veckor senare

Idag fyller liten prins sju långa veckor. Sju veckor som har gått både rusande snabbt och krypande långsamt.

Jag var inte särskilt nervös för att få en bebis igen. Jag hade ju facit, det här var ju faktiskt mitt tredje barn. HA! Vid närmare eftertanke var jag rena rama babyproffset. Det där med amningen skulle lösa sig dag ett, jag skulle få tillbaka min kropp och min ork dag två och rutinerna skulle vara på plats dag tre. Typ.

Vi kan väl samanfatta det hela till att varje bebis är unik, att föda och amma tre barn inom loppet av knappt sex år tär på kroppen och att lyckas arbeta upp rutiner med tre halvgalna ongar i familjen tar sin lilla tid.

Erik. Min fina lilla bebis. Han är en egen sort. Något av det mest fantastiska med det lilla livet är att han tar napp. HAN TAR NAPP. Jag behöver inte dra upp tröjan så fort det ska tröstas bebis, få panik när kiddot börjar skruva sig i vagnen inne på ICA eller flasha matgäster vid middagsbordet. För han tar napp. Så jävla otippat. Vi skickar ett litet tack till kusin Molly, som prompt skulle handla nappar i present till sin nyaste släkting. Tack kära lilla du.

Ett annat faktum som gör lillprinsen unik är att han delvis äter flaska. Jag ammade både Lilly och Björn tills de såg ut som två små BelgienBlue-bebisar. Seriöst. De var så tjocka vid fem månaders ålder att det knappt gick att räkna alla vecken på tjockislåren. Värst var Lilly, men Björn var inte långt bakom. Så att det skulle bli något problem med amningen, det fanns inte i min vildaste fantasi. Och visst kickade amningen igång utan problem (eller, det gör ju lika jäkla ont varje gång), men den lilla guldklimpen gick inte upp i vikt. Måhända har han ärvt sin fars ämnesomsättning. Så efter tre veckor av obefintlig viktuppgång ordinerades det lilla matvraket flaska var fjärde timme. Och då vände det. Så nu ammas det och flaskmatas det här hemma så det står härliga till. Och jag måste erkänna att det är oväntat trevligt. Jag är liksom semi-fri. Jag kan handla (oh the vardagslyx som nybliven bebismamma), natta mina andra småtroll och duscha utan att lyssna efter hungrig bebisgråt.

Lilly och Björn har axlat sina nya storebror och storasystermantlar oväntat väl. De älskar honom. ErikPerik. De klappar på honom (alá tough love) och accepterar att han finns och att han är en del i vår familj.  Men visst märks det att deras små världar har vänts lite upp och ner. Lilly bråkar lite extra med sin stora lillebror och Björn har hastat in i treårstrotsen och hans päron får andas både en och två och femhundra gånger när han testar som bäst.

Mamman och pappan i familjen kämpar förtvivlat med att hitta sina nya päronroller. Hur GÖR man med tre barn. Hur gör man med en bebbe, en trulig femåring och en trotsande treåring? Hur får man dom att känna sig älskade och sedda och allt det där samtidigt som man ska hinna med jobb och middag och träningar och varandra. Det lär väl ta sin lilla tid innan livet liksom faller på plats.

Men vi har fått en ljuvligt snäll liten bebis. Han är nöjd, gosig, glad liten fis. Han sover mycket på dagarna och efter fem veckor började han fyra av små smaljs emellanåt. Det känns både både overkligt och självklart att han är här och vi älskar honom redan makalöst mycket.

Fortsättning följer. Det ska bli spännande att se vad som väntar runt hörnet. Kaoshörnet. Vårt kaos.

Erik

Sommaren 2014 var varm. Vecka efter vecka gassade solen och värmen var tung och tryckande. Het. Den gravida kvinnan i familjen var varm. Överhettad. Men sommaren var, trots det konstanta värmeslaget, fantastisk. Lilly och Björn lekte med varandra på en exemplariskt vis. Som syskon. Som liten och stor. Som två barn som har varandra. Vi campade i dalarna med husvagnen och solade på Öland med vänner. Vi skrotade runt hemma och vi var med varandra. Och vi väntade. Väntade på lillebror. På Erik.

I mitt stilla sinne hade jag bestämt mig. Detta är mitt tredje barnet. Det här har jag gjort förr. Det här med att föda barn och återfå min kropp, det kommer att gå som en dans. Och eftersom Björn bara dröjde en liten dag längre än beräknat så skulle ju givetvis trean komma ännu lite tidigare. Alltså innan beräknat datum. Liten bror i magen höll inte med i mitt resonemang. Inte på någon av ovanstående punkter faktiskt.

Den 28 september, dagen då Erik var beräknad att ansluta till familjen, var jag liksom redan lite sur eftersom han inte var här. Han skulle ju komma tidigt. Dagarna som följde var den havande kvinnan således något... irriterad och besviken. Stor och otymplig. Less på att vara gravid och redo för  nästa steg. Varje kväll lurades kroppen genom att ge mig den ena förvärken efter den andra sammandragningen och varje kväll trodde jag att nu, nu är det ta mig tusan dags. Men nej.

Natten mot den 3 oktober började det. Värkarna. Klockan 01.00 masade jag mig ur sängen och vankade ner till soffan och tv:n. Klockan 01.30 väcker jag Micke och tvingar honom att klä mig i TENS-apparaten. Klockan 03.00 ringer jag till mormor och morfar, som genast hastar ut i natten, mot Tumba. Klockan 03.45, precis när mormor och morfar kravlat ner i sina nya sängar ringer jag till förlossningen och undrar hur jag ska göra. Värkarna är långa, men inte så täta. Vi blir ombedda att komma in på en undersökning, det är ju trots allt tredje barnet och då brukar det gå undan.

Jag väcker återigen min sovande Micke, som genast får luft under vingarna och snabbpackar det sista. Mormor flyttas till de sovande barnen i stora sängen och jag vankar upp för trappan. Genast inträffar lite ångest. Har jag möjligvis ringt förlossningen för tidigt? Med Lilly och Björn fick jag trilskas med värkarna hemma mycket längre. Väldigt mycket längre. Nåväl, vi packar in oss i bilen och beger oss mot Huddinge sjukhus.

Väl framme får jag göra den obligatoriska CTG-undersökningen. I början kommer det knappt några värkar alls och jag ser framför mig hur vi får åka hem igen. Men snart tilltar dom och tillslut kan jag inte ligga still på rygg och vi får trycka på knappen. En barnmorska dyker upp och snart konstaterar hon att jag är öppen fyra centimeter. Vi får stanna. Lättnaden sköljer över mig.

Efter en timme typ får vi komma in på ett förlossningsrum. Det var rätt så fullt i förlossningshuset. Jag får äntligen tillgång till lustgasen och har nu nävarna fulla med lustgasmask och tensapparat. Vi tar värk för värk. Läget är under kontroll. Barnmorskorna byter skift. Vi jobbar vidare. Jag tänker att det här går nog fort. Efter ett antal timmar börjar det bli svettigt och jag ber om en epidural. Barnmorskan gör en undersökning och kostaterar att jag nu är öppen 5 centimeter. Fem. En ynka centimeter ? Jag ångrar mig. Tänker att om jag inte tar epiduralen nu så kanske det går fortare. Jag står ut ett tag till.

Resten av förslossningen minns jag lite luddigt. Jag har ingen tidsuppfattning om hur och exakt när allt skedde. Men jag minns att jag får sitta på en boll och guppa för att liten i magen ska sjunka ner. Det är okej. Jag gillade bollen. Jag gillade lustgasen. Jag gillade bollen och lustgasen tillsammans. Så där sitter jag en bra stund. Sen vill barnmorskan ha upp mig i sängen och det är då det går söderöver. Det gör ont, så där ont att jag får panik och gråter. Och då tycker bebisen att jag ligger fel och hans hjärtljud sjunker. Barnmorskan rullar runt mig i diverse ställningar. Jag ropar i förtvivlan på epidural. Barnmorskan ringer efter en läkare som kommer rätt så kvickt. Jag blir ihoprullad i en boll och ombedd att ligga still. Det går inte ligga still när du får tre helvetesvärkar tätt tätt. Läkaren sticker mig, jag grinar, tappar världen lite. Någon blir arg på mig för jag måste ju ligga still. Jag tycker att jag ligger still. Gråter lite till. Allt gör ont.

Till slut sitter epiduralen. Men det gör fortfarande ont, det kommer ingen lättnad. Bebisen klagar och jag blir uppdragen att hänga över sängryggen. Får våldsamt ont, allt gör ont, paniken knackar på. Ryter åt Micke att han inte fattar. Jag får lägga mig ner igen. Fruktar värkarna, vill inte vara med längre, vill åka hem. Hem. Ångrar allt. Vill inte föda barn.

Helt plötsligt är det nya människor i rummet. Snälla ansikten. Jag frågar vilka de är? Micke förklarar att de har bytt skift. Dom har presenterat sig för mig. För 10 minuter sedan. Jag förstår inget. Får en värk, skriker i panik. Nu kommer han. Vrålar. De nya ansiktena konstaterar att jag har rätt, nu är det dags. Får mer panik. Inser att det värsta är kvar. Det mest onda. Krystar. Krystar. Två värkar krystar jag och sen. Sen är han ute. Tiden stannar. 13.20.

Det är nu det ljuvliga inträffar. Han skriker. Han lyfts upp på mitt bröst. Jag gråter. Glädjetårar. Tårar av lättnad. Kroppen pustar ut. Han är magisk. Stor. Hårig. Perfekt. Min. Vår.

Sen ska moderkakan ut. Men det går inte. Det sitter fast. Helt plötsligt blir det fart på personalen. Någon står och trycker på min mage, en annan drar i navelsträngen, en tredje sätter akupunkturnålar i mina lilltår. Jag gråter. Vill inte ha mer ont. Är färdig med ont. En läkare kommer och försöker få ut den, men det går inte. Han går iväg för att förbereda operation. Jag grinar lite till. Då släpper den. I grevens tid.

Han är underbar. Äter. Gnyr. Jag och Micke får frukostbrickan. Dricker. Fånler. Liten bebis vägs och mäts. 4 360 g och 52 cm perfektion.

Vi stannar en natt och sen åker vi hem. Hem till Lilly och Björn. Till storasyster och storebror.

Förlossningen var jobbig. Jobbig för att jag tappade kontakt med verkligheten. Jobbig för att epiduralen kom för sent. Jobbig för att jag inte kunde hantera smärtan. Den jobbigaste förlossningen av alla mina tre. Men lika jobbig som förlossningen var, lika stor är lyckan över liten.

Nu börjar resan. Resan med tre barn och två päron. Äventyret. Det största.

Vabbiga veckan

Förra veckan spenderades hemma då liten Björnunge hade dragit på sig en envis feber och en riktig elak gubbhosta. Liten fröken var givetvis hemma och medvabbade. Nedan följer lite bilder (ej i inbördes ordning).

En vabbig dag hade vi kalastema. Vi slog in paket, gjorde strutar som vi fyllde med popcorn, blåste ballonger och....

...bakade tårta. Till hästarna. Of course.

En annan vabdag hade vi påsktema och blåste ägg och målade kycklingar. Först handlade vi barnvänlig färg på Horn Bach, vilket var mycket slitsamt och krävde syskonvila efteråt.

 Mormor hämtade Lilly på fredagen och Björn fick ha sina päron helt allena. Han skämdes bort på alla tänkbara sätt - framför allt med chips.

På söndagen sprang Lilly "skogsmulleloppet". Nervositeten var påtaglig vid start, men efter lite medspring från pappa tog hon sig runt banan utan problem! Efteråt åkte vi ner till Gnesta och myste kusinbebis.

När mor och far vill se på vuxenserier i biorummet får barnen se på valfritt barnprogram med hörlurar bredvid.

Vabbiga dagar blir lätt långtråkiga.

Påsken står för dörren. Påskfjädrar pryder nu mer buskar,  husvagn, häck och fruktträd.

Barnarbete.

Morfar och Björn snickrade fågelholk. Pappa Micke fick äran att spika upp den.

Plötsligt händer det!

I lördags var mormor, morfar, moster och Molly hemma på vår gata i stan och grejjade. Tittade över husvagnen (ingen nämnd, ingen glömd), planterade buskar (mormor), busade (Molly), sov (höggravid Moster) och fnulade (jag). Herrskapet åkte hem på eftermiddagen och självklart undrade vi alla: NÄR KOMMER BEBISEN?

På morgonen där på, klockan kvart i åtta, kom han. I raketfart, enligt vår familjs mått mätt.

Vad vi har längtat. Vad vi har väntat. Vad vi är lyckliga och glada och alldeles alldeles nykära.

I lillebror.