Om en bilaffär

Så, gammelbilen skulle alltså väck. Gammelbilen med en miljon fel som skulle kosta en miljon att laga. Typ. Utan större förhoppning om försäljning lades kärran således ut på blocket en tisdagskväll. Klockan elva samma tisdagkväll började terrorn. Telefonterrorn. "JAG MÅSTE KÖPA DIN BIL, KAN JAG KOMMA IKVÄLL????"-terrorn. Micke fick plocka fram sin inre bilförsäljare och priset på fordonet steg från 5 000 till 10 000 under loppet av en timme och annonsen fick illa kvickt plockas bort. Några, lite extra "smarta" personer, hade till och med hittat nummret till bilens rättmätige ägare, alias min mamma, och utövade lite kvällsterror på henne också.

Nåja, forden fick en köpare och vi fick sova. Dagen efter skulle den inspekteras och betalas och vi skulle fira med lite shopping. Onsdagen kom och hann nästan passera innan två filurer tillslut dök upp för att undersöka sitt klipp. Priset prutades och papperna skulle slutligen signeras innan vi skulle få vinka adjö till vår skruttiga trotjänare. Ett litet drama skulle dock först utspelas innan det senariot skulle bli till verklighet. Micke anade nämligen helt plötsligt lite oråd i luften och bad om att få dubbelkolla legitimationen på den finsktalande pöjkvaskern. Men körkortet, det stod ICKE att finna. Händer fumlade, fickor tömdes, finska ord utbyttes. Långsamt kröp sanningen fram att namnet på pappret, det tillhörde någon annan. Micke plockade fram sin inre turk, gestikulerade vilt och menade att "han minsann släppt in dem i SITT HUS, till sina BARN (pekade på Sofia) och att han var LAAAACK". Den nyblivne turkens fru rullade barnet som sov i vagnen till säkerhet just in case. Den andra, något äldre unga mannen, fick smått panik, halade fram sitt id kort och bönade och bad om att få köpa bilen. Siffror dubbelkollas, arga blickar kastades och några fniss kvävdes innan bilen slutligen blev såld.

Spänning i vardagen kallas det visst för. Jag ser redan fram emot kommande bilaffärer.

/U