Om att vilja göra som Ronja

Det här med två barn. Eller ett barn för den delen. Eller tre, fyra, sju eller säkert inget barn. Lilly har upptäckt skuggor och vill inte somna själv på kvällen, utan vill nypas och mysa och krama sig själv till söms. Jag är inte den som klarar av att höra ett snyftande barn, speciellt inte mitt eget, värstans länge utan att gå sönder lite inombords, så jag är henne till lags och sitter med henne tills hon somnar. Tänker att det är en period, vad vet jag. Men när då Micke är på bandy och båda de små är vakna men borde sova och det är min uppgift att se till att sömnen infinner sig, och när det inte alltid går precis sådär som det ska, ja då toppar den inre stressbarometern och utlöser gud vet vad för hormoner i min hydda. När Lilly ligger på ena sidan av mig och drar och sliter i min arm, nyper och kramas om vart annat, och den lilla hänger fast i bröstet och tuttar för glatta livet på andra sidan, då önskar jag att jag kunde kuta utav bara satan i Ronjas vitsippebeklädda skog och skrika så att lungorna värker. Eller gråta. Eller bara försvinna en liten stund. Sen somnar båda efter mycket om och men och lugnet infinner sig igen och med det kommer det där dåliga samvetet över att kunna känna sådan frustration och ångest över så fina ljuvliga ungar som de faktiskt är. Vilken supermorsa liksom? Not.

Nä, ordspråket ny dag, nya tag känns som kvällens melodi.

/U