Igår kväll slog det mig. Jag måste genomgå ytterligare en förlossning för att Lillebror faktiskt ska skåda dagens ljus. Denna plötsliga insikt följdes av en nervositet och en obehaglig oro inför vad som komma skall. Lillys ankomst till denna värld är något av det absolut häftigaste jag har varit med om, men den 36 timmar långa vägen dit var väl inte så där överdrivet charmerande.
Jag bestämde mig för att lufta denna rädsla för det kommande barnets fader, som lite lätt och luftigt svarar att "du får försöka tänka positivt".
?
Tänka positivt gör jag gärna när det regnar en sommarkväll, när lönen är slut den 20:e eller när bilen inte går igenom besiktningen, inte när jag bokstavligen talat måste ha ont i kropp och själ i x antal timmar för att på slutet behöva skita en fotölj genom kattluckan.
Bedövning, knark, smärtstillande och ett lugnande "du var ju så duktig sist, det kommer att gå jättebra" var väl mer vad jag hade i åtanke för att komma runt problemet.
/U
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar