När vi begav oss mot de nordligare breddgraderna så stängde jag och Micke av våra telefoner, slutade använda deo, funderade inte över varför vi hade foppatofflor om tårna istället för gympapjucks, gled stolt runt i ruffsiga hår och mjukisbrallor och levde semesterlunk med släkt och festinslag. Jag vet inte om det var den avslappnade delen eller möjligen den vinrelaterade delen som, när vi åter landat hemma i verkligheten, fick oss att glömma det som man absolut inte får glömma.
Ett dop. Och inte vilket dop som helst, utan Sofies dop. Carlos och Karins sötaste sötnöt som begåvats med gyllene guldbruna ögon och ett ruffsigt mörkt hår som kan få vilken fura som helst på fall. När glömskan uppdagades drabbades vi av något som kan liknas vid total vänskapdepression. Inte från Carlos och Karins håll, utan från vårt. Hur i hela fridens namn kan man glömma bort sina vackra vänners vackra barns dop?
Carlos och Karin, Sofie och Jonathan, förlåt oss. Vi tycker så ofantligt mycket om er och hoppas att ni inte slutar tycka om familjen förvirrad.
Och Sofie - vi är så himla glada att du är här, att just du bestämde dig för att bli en del av familjen Cederfeldt.
Och förlåt igen.
/U
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar