Idag var jag, Lilly och Björn och lunchade hemma hos Karin och Jonathan. Även Therese och Alexander hade letat sig ut ur stan och sällskapade med oss. Dagen var supermysig, även om min kära lilla tvååring kanske inte var på sitt allra bästa humör. Tills Karin plockade fram "dooodiset" förstås, då blev livet så himla mycket vackrare.
På väg ut till bilen upptäckte jag att flickebarnet helt slutat att konversera. Det vart liksom märkbart tyst. Efter att ha studerat henne en liten stund noterar jag att munnen är tvärstängd. Jag försöker att inleda ett samtal, men allt som kommer tillbaka är ett sammanpressat litet lurigt leende. Jag tjoffar in den lilla kroppen i bilbarnstolen och frågar glatt om hon kommer ihåg vad vi ska göra i kväll, om det inte ska bli roligt att leka med Sofia och Farbror Robert. Då kan hon liksom inte hålla sig längre utan särar läpparna ett par millimeter för att möjligen säga någon. Ut rinner en brun geggamojja. Chokladig geggamojja. Jag frågar om hon det kan vara så att hon vill spotta ut något och hon nickar lättat. Det vill hon.
Mest troligtvis har hon ätit en godis hon inte tyckte om. En vuxengodis som hon absolut skulle ha istället för sin tablettask. Och man kan ju inte visa att man inte gillar godis, även snubbit vuxengodis, för vem vet - nästa gång kanske man inte får.
Kära lilla godistroll, vart är vi på väg?
/U
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar