En minut

Ibland kan jag komma på mig själv att sakna självständigheten jag ägde innan jag fick barn. Friheten att göra exakt vad jag ville, hur jag ville och när jag ville. Just den tanken är lite förbjuden att tänka och jag får oftast dåligt samvete långt innan jag har tänkt den.

Tanken börjar ofta sin existens när Lilly kommer släpandes på den trettisjunde boken som hon vill att man ska läsa, när allt man egentligen vill är att kollapsa i en trött liten soffhög. Eller när hon står och ilsket sliter i byxbenet när man försöker vara huslig och diska undan efter middagen. Eller när hon vägrar somna samtidigt som man vet att det börjar ett bra program på femman.

Men, det krävs bara en minut.

En minuts paus från småbarnslivet för att man ska sakna de knubbiga låren, blöta pussarna och ljudet från små barnfötter som tultar runt i lägenheten. En liten minut.

Snart är det dags att bestämma vart vår bröllopsweekend ska gå. Det blir många minuter det.

/U